Berg- och dalbana

"Life is a rollercoaster" - en rad i en känd låt. Visst stämmer det? Ena stunden upp som en sol, nästa stund ner som en pannkaka. Chansen att få en hel dag utan negativa tankar är näst intill obefintlig just nu. Det gör ju inte bara livet surt för mig själv utan även för mannen i mitt liv. Vägen tillbaka till tillit är lång, jag vet inte om jag kan hitta på den vägen eller om jag ens vågar påbörja vandringen längs med den.
En mycket klok person i min närhet frågade mig vad jag har att förlora om jag satsar allt ett tag till.. Svaret på den frågan är nog kanske mer komplicerad än bara ett rakt svar. Rädslan av att bli sviken och inte kunna resa sig igen, är så stark emellanåt att jag får lust att kräkas, kan inte tänka klart och vill bara lägga benen på ryggen och fly. I dessa ögonblick spelar det ingen roll hur mycket han övertygar mig om att det bara är jag som gäller, att inga tankar finns på någon annan, att han bara vill ställa allt till rätta.. Alla dessa argument biter inte, jag skakar i hela kroppen och vill bara fly rädslan och smärtan. Så försvinner känslan för en stund, börjar lyssna och ta in.. Tills förtvivlan dyker upp igenoch jag bara får för mig att han stannar för att jag är ledsen... Att han får stå ut med anklagelser mm pga att han stannar tänker jag inte på... Är inte rationell i dessa lägen!
Har fått en sådan bra förklaring på hur vi människor funkar! Vi har alla ett barn inom oss, där alla känslor finns, har det inre barnet inte kontakt med den vuxne inom oss (där all rationalitet och förnuft finns) så har vi svårt att tänka logiskt i en pressad situation som styrs av känslor oavsett om det handlar om rädsla, kärlek eller stress av någon sort. Jag gillade verkligen den här förklaring eftersom jag känner igen min reaktion så väl.
Försöker återkomma till att vi alla kan begå misstag, ingen är perfekt! Definitivt inte jag själv! Har under många år diskuterat saker som har varit helt befängda, som har dragit ner vår relation och som dessutom har gett oss problem vi inte borde ha, sådant som har legat i min ryggsäck. Har förstått att min oro är baserat på saker från barndomen (sådant som jag alltid har varit allergisk mot, har tyckt att man inte får "skylla" på barndomen, att man själv är ansvarig för hur an mår och hur man reagerar). Att inte kunna lita på män som baserar sig på en pappa som försvann, som aldrig tog sitt ansvar..
Naturligtvis är jag inte ansvarig för det som har hänt, det vet jag. Men någonstans inom mig så känner jag ändå att om jag inte hade sårat honom så kanske det här aldrig hade uppstått. Nu måste jag lära mig att sluta älta, sluta gå igneom allt igen och kräva svar, allt har inte svar. Alla våra reaktioner eller handlingar har inte förnuftiga svar, inga logiska svar utan kanske är det bara att inse att man kan begå misstag?
Våga satsa utan rädsla för morgondagen? Klarar jag av det? Eller ska jag dra mig ur medan jag fortfarande har chansen och känner mig någorlunda stark? Riskera att förlora det vi har för alltid, för tänk om han menar allt han säger? Tänk om det faktiskt är sanning och jag bara är för rädd för att våga satsa? Vad kommer jag då att känna om några år?
Kanske ska jag ta vara på alla skratt vi trots allt har tillsammans? Alla de gånger han får mig att se det komiska även i tragiska situationer. Kan jag lagra dem och ta fram dem när jag behöver det? Lagra kärleken han ger mig och ta fram den i mina mörka stunder när han inte är vid min sida och allt börjar om igen? Kan jag ta tillvara de samtal där vi diskuterar våra arbeten, bollar idéer, ger varandra feedback, stöttar och vänder och vrider på problem - lagra den energi som dessa samtal ger?
Som maken så klokt sa igår: vi letar ofta efter så många saker i en partner; samtal, värdegrund, någon att ha roligt med, någon att vara förtrolig med, någon som är en bästa vän, en "sexbomb" osv. När vi så hittar någon som har det mesta som vi söker så kanske vi retar oss på en liten del som inte riktigt stämmer överens, att sökandet aldrig slutar, istället för att utveckla det som finns i vår partner och gemensamt utforska nya sidor som vi inte visste om att vi hade innan.

Jobbig situation... Tror jag väljer att ta en tur i trädgården innan det är dags att packa bilen för dagens färd mot nya mål!

Söndagsmys med trädgård

I ett försök att bryta ältandet som pågår i mitt huvud ägnar vi oss åt trädgård och en del trivialiteter som måste göras. Tvätt hänger ute och torkar i solen och de ljumma vindar som blåser torkar den på ett kick.
Hittar en hel del godsaker i trädgården som ger mig en vitamininjektion! T ex ljuvligt doftande liljekonvalj, dillpionen som blygt visar sin första blomma:



Bilderna är tagna med iPaden, lite udda format att gå runt och fota med, men kul att testa :-)
Det som piggar upp mest i trädgården just nu är nog ändå de klematis som blommar:









Läckra till tusen, tycker i alla fall jag.
Passar även på att njuta av soldäcket, vem vet om det är sista sommaren i huset? Inte bara på grund av det vi går igenom utan för vår jobbsituation med 15-17 mil till jobbet. Enkel resa.. Det tär på krafterna. Den här tiden på året är ok, men vintern är inte rolig. När vi nu dessutom har fått tag på en övernattningslägenhet i Uppsala så kan det bli riktigt bra, framförallt vintertid.
Frågan är nu bara huset... Hur gör vi med det? Trädgården? Kan vi vara utan den? Klarar jag mig med bara en balkong att odla på?
Först kanske vi ska lösa fråga nr ett...


Posted using BlogPress from my iPad

Favoritdvärglönn

Bara älskar denna underbara röda färg på de flikiga bladen





Cyrene

Pendling

Pendlar inte bara i jobbet utan även i humör och vilja..
Förra inlägget skrevs i helgen då jag mådde bra, just nu blir det djupdykning ner i tvivlens avgrund. Varför? Hur? Om? osv.. Alla dessa frågetecken som passerar revy och spelar spratt med min hjärna som vill vara logisk.
Tröstäter godis och mår sedan illa av detsamma.. Usch!

Mitt uppe i detta "elände" och kvalens tid så har jag ändå saker som håller min näsa ovanför vattenytan: jobbet med underbara kollegor (både mitt nuvarande och mitt tidigare jobb), goa vänner som hejar på och som ger mig tröst och naturligtvis min underbara son (som tyvärr inte längre är tillsammans med sin goa flickvän, men det är deras beslut, inte mitt).
Även maken drar sitt strå till stacken. Trots att han är del av det hela så försöker han verkligen. Men jag har svårt med tilliten..
Tillit tar åratal att bygga upp och några sekunder att riva ner, har jag många gånger sagt till sonen när man har kommit på honom med lögner, allt från stora till små. Så sant som det är sagt!
Önskar verkligen att jag kunde slippa att kravla runt på botten av min förtvivlets brunn i gyttjan av tvivel och frågetecken. Har ju egentligen inget att klaga över!
Men regnet som öser ner likt den slöja av känslomässig dimma som känns tung runt mig, bidrar väl även det till min sinnesstämning.

Tror jag gör bäst i att försöka få på mig löparkläderna och ge mig ut i regnet, trotsa min bekvämlighet och frusenhet!

Om att jobba med sig själv

Ibland får vi, frivilligt eller ofrivilligt, möjlighet att se över våra värderingar och kanske framförallt principer. Hur vi tacklar det är oftast helt upp till oss själva men det påverkas naturligtvis av hur personer i vår närhet bemöter oss när vi befinner oss i kris.
Just nu ser jag över alla mina principer. Jobbig fas i mitt liv där jag har fått inse att livet inte alltid är svart eller vitt, utan det finns så många saker som påverkar hur vi reagerar inför olika situationer att det ibland är omöjligt att vidhålla den princip man har levt efter under många år, kanske ett helt liv.

Alla gör misstag, så även jag. Att kunna förlåta misstag är en dygd vi inte har råd att vara utan, jag kan i alla fall inte vara sådan att jag sticker huvudet i sanden och säger att jag inte förlåter för att sedan om några år undra om det hade kunnat funka. Bättre att kämpa och sedan ge upp när man är säker på att det inte funkar, som en mycket klok person i min närhet sa till mig under veckan. Better safe then sorry, kan i det här läget vändas på och tolkas som att jag först ska utröna alla möjligheter innan jag ger upp..

Många må tycka att jag är en idiot som tänker så här. Att jag aldrig borde förlåta ett sådant svek! Men vem är jag att döma? Jag som själv har fastnat i ett negativt tänk där enda vägen ut var någon som gav mig uppmärksamhet? Även om det bara stannade i det.. Vem är jag att säga att jag aldrig hade kunnat göra så? Framförallt, har jag rätten att ge upp innan jag har uttömt alla möjligheter till lycka?

Ted Gärdestads låtar går just nu på högvarv hemma hos oss, dels för romantiken, dels för det hopp som finns i dem! Vill tro, vill hitta lyckan igen.



- Posted using BlogPress from my iPad

Glädje över livet

Försöker till varje pris vända mitt liv till det positiva. Har inget att klaga över egentligen: är inte sjuk (vad jag vet), har en underbar son, har katter som kryper upp i knät och visar kärlek, har en man som försöker ställa allt till rätta (tror jag), har ett underbart utmanande jobb där jag får utvecklas och ständigt ställas inför nya utmaningar som leder till insikter och låter mig se andra sidor av mig själv som jag inte visste att jag hade. Dessutom har jag underbara kollegor som visar att de finns där för mig, f.d. kollegor som finns där och är mina vänner i vått och torrt!
Vad har jag då att klaga över? Inget alls egentligen! Misstag gör vi alla, en del större, en del mindre. Är vi sämre människor för det? Nej, verkligen inte, det visar att vi är mänskliga och utmanar också till utveckling. Utveckling av den egna insikten att vi kan lära av misstagen och gå starkare ur dem.
Så om jag inte har något att klaga över, varför mår jag då som jag gör? Hur får jag bort eldklotet i magen som skickar ständiga elstötar ut i min kropp av rädsla och viljan att fly undan det som gör ont?
Tillåter mig istället att längta efter sommaren och rosornas doft! Att få gå runt bland dem, klippa bort lite överblommat och få doppa näsan i deras underbara koppar av doft som blåser bort tankar på sådant som gör ont. Få gå barfota och låta gräset smeka mina fötter, låta den känslan sprida sig i kroppen och smeka bort smärtan av livets otrevligheter.

Rosen Hope for Humanity får vara symbol för detta!
Dags att bli vuxen och ta hand om mig själv!

Att hitta tillbaka

Hur gör man när mörkret och paniken griper tag i dig? När allt du trott på ställs på sin spets? När du inser att tilliten, som du trots allt hade, flög sin kos i det ögonblick sveket hände... Att diskussionerna om att det värsta skulle hända och hur jag skulle reagera då blir helt irrelevant i det ögonblick det befarade inträffar...
Anser mig vara en principfast person med bägge fötterna ganska stadigt på jorden. Har insett att mina principer kan ruckas på om behovet finns...
För vem är jag att döma ut nio år av mitt liv? Nio år som naturligtvis både har bestått av glädje och förtvivlan, såsom livet är.
Jag har många gånger sagt till mina elever att man måste kunna reflektera över sitt eget ståndstagande och sina egna åsikter, att allt inte är svart eller vitt. Nu får jag leva efter det själv och jag känner att jag vill ge det en chans, vill inte tro att det är över, precis som jag tänkte under de dagar det pågick.. Det är inte det som är problemet...
Jag ser att han är ärlig och att även han mår dåligt av det som hänt, men frågan för mig är: hur gör jag för att mota bort rädslan av att det kan hända igen? Hur motar jag bort paniken????
Jag vet att man aldrig kan garantera saker och ting som händer i framtiden, har alltid sagt det i alla sammanhang, men nu är jag livrädd och vill ha garantier jag vet är omöjliga att begära av någon...
Rädslan ligger som en knut i magen som skaver och skaver...
Vill tro, vill hitta tillbaka, vill tro på det jag ser i hans ögon, tro på hans förtvivlan över att han inte kan vrida tiden tillbaka och få det ogjort..
Hur blir jag trygg igen? Hur motar jag bort hans rädsla över att jag ska "ge igen"?
Alla drömmar som vi har, går de att bevara? Kan vi hitta tillbaka?


- Posted using BlogPress from my iPad