5:2, Les Misérables, regn och sug!

Siffrorna 5 och 2 har hittills inte haft någon betydelse i mitt liv, men sedan någon har sytt in mina kläder i garderoben och vårens träning inte har lyckats få min kropp att passa in i dessa "insydda" kläder, så har helt plötsligt siffrorna 5 och 2 fått en helt ny betydelse... 

Tro nu, för guds skulle, inte att jag helt plötsligt har storlek 52, för riktigt så illa är det inte. Inte än i alla fall. Nej, jag har försökt mig på dieten 5:2, där man äter "vanligt" fem dagar och bara 500 kalorier under 2 dagar/vecka. För en godisråtta som mig så passar det perfekt, men kanske är det inte så smart att försöka detta under semestertider? En period där jag vill ligga i hängmattan, dricka ett och annat glas rosé, äta en och annan god maträtt där kalorierna definitivt inte kan begränsas till 500/dag....  Nu är det i alla fall så, eftersom jag testade med två av mina goa kollegor innan jag gick på semester, så tänkte jag att, visst, det här klarar jag galant. Första veckan försvann 1,5 kg..... Andra veckan behöll jag nedgången... Men den här veckan har jag kanske inte riktigt varit lika försiktig med intaget övriga dagar, dvs jag har verkligen bejakat den inre godisråttan i mig... Helgen bestod av både smågodis, rosé, makens underbara potatissallad, ingen träning alls och på det "lite" glass.. För glass måste man väl ändå få äta när det är semester??? Dessutom underbar sommarvärme! Det borde väl vara likställt med ett högre intag av glass, min kropp faktiskt KRÄVER det! Eller är det den där inre godisråttan som bråkar igen? Kan man kanske ge godisråttan samma behandling som den skogsmus fick som min katt Maya så glatt kom in med i sovrummet i morse? Som tur var levde den inte och Maya hade vett att inte komma enda upp i sängen med den. Borde ha anat oråd när hon, vid sjutiden, jamade utan att ge sig nedanför sängen, insisterade på att jag skulle resa mig ur sängen och se hennes byte. Jag försökte faktiskt få tyst på henne genom att på skarpen säga hennes namn (trodde hon ville ha mat) och när det inte hjälpte så reste jag mig och fick se katastrofen på golvet. Jag lyckades med nöd och näppe kväva det skrik som annars hade väckt den intet ont anande maken som fortfarande sussade så sött.....

    

Under gårdagen var jag ju dessutom tvungen att trösta mig eftersom jag, under vår kanottur, råkade trilla när jag skulle bada så att badet skedde lite tidigare än vad jag hade väntat mig.. Stenarna jag klev runt på var något hala och tillslut verkade de ha tröttnat på att jag velade fram och tillbaka, medan jag letade efter den perfekta stenen att graciöst glida ner i vattnet från, så de helt sonika såg till att jag med ett skri och ett plums åkte i vattnet. Jag kan tänka mig hur det såg ut.... Från sidan, rakt ner i vattnet! Inte direkt så där sjöjungfrulikt som jag hade tänkt mig... Eller åtminstone så där som fåglarna gör när de bara glider ner i vattnet.. Ni vet, med värdighet.. 

Maken fick sig ett gott skratt i alla fall och jag fick ett blåmärke och en svullnad på min stackars fot som slog i bland stenarna. Så därför fick jag lov att trösta mig med några bitar Toblerone till kaffet, en massa tonfiskröra (gjord på majonnäs naturligtvis) och kokt ägg med god kaviar. Väl hemma från sjön så tyckte jag ju att jag faktiskt hade tränat lite (hade ju paddlat) så det fick bli en macka med kantarellstuvning (inte gjord med mjöl utan "bara" lite matlagningsgrädde). Lite senare var jag ju hungrig igen och då blev det en majskolv med smör och havssalt... Inte vart jag mätt för det så på kvällningen blev det en quesadilla gjord på 28 %-ig kryddost, som var den ost som fanns tillgänglig. 

Hade jag varit så klok att jag hade lagat en ordentlig middag så hade mättnadskänslan varat, men nu var det ju så synd om den där godisråttan inom mig och dessutom var ju latmasken framme efter en dag på sjön. Ingen av oss här hemma var särskilt sugen på att laga mat. Så därför blev suget desto större.. Efter något att stoppa i munnen och då inte av den nyttiga sorten. Ah, men jag glömde ju, skalade faktiskt en morot som jag smaskade i mig... 

Så nu sitter jag här, efter att ha ätit dagens 500 kalorier, är såååå sugen på något och funderar skarpt på att gå och lägga mig och fortsätta se på "Les Misérables" för att sedan somna tidigt så att det snart blir morgondag och jag får ÄTA igen!!! Det regnar ju ändå nu, åskan mullrar lite långt borta så lusten att göra något annat än gnälla över en självvald situation vill inte infinna sig.

Egentligen borde jag ju skämmas över att sitta här och gnälla! Jag har semester, kan läsa en god bok, drömma mig bort lite om jag vill eller bara njuta av stunden. När jag läser Kristian Gidlunds text i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/article16207536.ab så skäms jag över att jag gnäller över så värdsliga ting som inte har någon egentlig betydelse. Kristian har så rätt i sitt resonemang över hur vi i Sverige behandlar våra medmänniskor, hur vi faktiskt har kunnat tillåta att ett främlingsfientligt parti har röstats in i riksdagen. Hur vi säger att invandrare kommer och tar våra jobb medan det egentligen är regering och våra arbetsgivare som rear ut jobben i jakten på billigast möjliga arbetskraft. Många gånger hör jag argument som "passar det inte så åk hem" eller "man får ta seden dit man kommer" angående invandrares försök att få bevara sin kultur. Har man då glömt alla svenskar som utvandrade under slutet av 1800- och början av 1900-talet? Då svälten var som värst i Sverige mottogs vi med öppna armar i "Amerikat" och det var inte alla som reste över och uppgav rätt namn och ursprung när de kom fram "Over there". Har själv en släkting som åkte iväg från familj med löfte om att de skulle få komma efter men det visade sig att han skaffade ny familj där borta och glömde den fru och barn han lämnade efter sig i hemlandet. Hur många städer har det inte grundats i USA där svenskättlingar har samlats för att bygga upp något som liknade hemlandet? Hur många utlandssvenskar blir inte överlyckliga när de kan köpa knäckebröd eller Kalles kaviar på IKEA världen över? Varför ska man då inte kunna få tillgång till sin egen kultur, ex mat, om man kommer från Asien eller sydöstra Europa? 

Ok, det här skulle vara ett lättsamt inlägg om semestertider och dietförsök... Det gick visst åt skogen. Det är ju svårt att hålla sin text lättsam när man läser om ett människoöde som Kristians. Önskar att vi snart finner ett sätt att utrota denna hemska sjukdom som tar så många från oss.