Limbo....

Hur förhåller man sig till att beslut fattas som man bör vara delaktig i, men som man hålls utanför och sedan ställs inför fullbordat faktum? Hur gör man när man märker att beslutet dessutom är fattat i affekt, när personen är under enorm stress som har pågått under längre tid? Letar man bara ursäkter när man analyserar sönder det man inte vill förlika sig med?

När man helt plötsligt, från klarblå himmel, blir lämnad kvar med sorg och smärta över något som man aldrig såg komma.. Man har gått och trott att allt var bra, har varit glad över den kärlek man har blivit visad, den kärleksfullhet som aldrig avtog, och så plötsligt får man reda på att inget finns kvar? Kan det vara möjligt? Kan man älska ena dagen och nästa dag inte? Eller har allt varit en lögn? Kan man vara så duktig skådespelare?

Befinner mig i ett vakum där jag inget förstår... Hur kunde det gå så fel? Hur kunde jag inget märka?

Kan inte låta bli att hoppas att allt är ett misstag och att vi börjar om.
Känns som om jag väntar på dödsstöten eller pånyttfödande.......