Solen skiner, fåglarna kvittrar och det växer så det knakar i trädgården. Ändå förmår jag inte att ta itu med vårrensning av rabatter, endast ett fåtal är gjorda. Skäms när jag går ut och ser hur dillpionen förtvivlat försöker tränga sig igenom ett lager av gamla bruna löv... Måste ta mig i kragen nu!
Så enkelt att säga men så svårt att genomföra.. Veckan har bara bestått av grubbel... Varför?? Hur kunde det bli så här? Fast egentligen vet jag..
Har ju själv varit där, den brännande smärtan i magen, kraven på att allt man gör ska vara tipptopp... Så dras man ner på botten, inget man gör duger och så plötsligt finner man någon som lyssnar, som ser mig utan alla mina defekter.. Någon som säger att jag duger, att jag t om är vacker... Hur lätt är det inte att falla, trots att man älskar sin äkta hälft, men som kanske inte ser och hör det du säger på samma sätt....
Även om jag med sunda förnuftet förstår allt detta så gör det så ont att gå igenom det... Borde ju vara lycklig över att vi jobbar stenhårt på att få det att funka, att jag ser i hans ögon att han menar det han säger, att även han år dåligt för det han har utsatt mig för... Men det gör ont.... Så ont... Precis som i Lena PH's text.... :(
Vill inte ge upp!
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar