Första zumbapasset för i år!

Härligt! Jag lyckades ta mig i kragen och anmälde mig till årets första zumbapass! En ung tjej höll i det och nog fick den här trötta 45-åringen kämpa för att hänga med... Hon körde lite "studsigare" stil än den jag har gått på tidigare. Fast vad gör väl det när man får dansa "Gangnam style"! Yeah!

Fick mig en rejäl tankeställare innan passet skulle börja, då vi plöstligt hörde hur det började banka ute i trapphuset. Utanför huset står två polisbilar och de håller som bäst på att bryta sig in i en lägenhet mittemot oss i trapphuset. Förskräckta grannar var ut och frågade vad som stod på, men naturligtvis fick de inga svar. Lite senare såg vi den svarta bilen komma och hämta personen som bodde i lägenheten. Inget brott begått, bara någon som var trött på livet... Så hemskt att känna sig så ensam och övergiven att man inte orkar leva längre. Naturligtvis undrar jag vad jag kunde ha gjort, kunde jag ha fått personen att känna sig mindre ensam. Ska livet verkligen vara så att man bara jobbar, kommer hem och stänger in sig i sin lägenhet och endast hälsar på grannarna när man möter dem i trappen?
Kanske kan just dina ord betyda något för grannen? Kanske kan vi ta bättre hand om varandra genom att le mot varandra och ta sig tiden att utbyta några ord varje gång man träffas, istället för att skyndsamt springa vidare....
Inser också hur lycklig jag är som har människor runt mig som betyder mycket: barn och barns respektive, barnbarn, en man som jag älskar, familj och vänner. Ett stort plus är att jag även har fantastiskt trevliga arbetskamrater! Kan det bli bättre? Det gäller bara att ta vara på allt detta och sluta gnälla över småsaker som inte är värda att lägga ner energi på. Jag måste verkligen bli bättre på det!
Dessutom kunde jag ju gå på zumba och få släppa loss lite positiv energi, det är ju fantastiskt härlig musik! Det får bli dagens mindfullness...

Två av mina favoritbilder får avsluta detta korta inlägg, den sista tagen av min svärdotter.
Ta hand om varandra!