lördag 30 april 2011

Magnolia Royal Star

Kan inte bara göra deppiga inlägg, måste lägga in något med glädje i och då får det bli min blommande Magnolia!





- Posted using BlogPress from my iPad

Lördag

Solen skiner, fåglarna kvittrar och det växer så det knakar i trädgården. Ändå förmår jag inte att ta itu med vårrensning av rabatter, endast ett fåtal är gjorda. Skäms när jag går ut och ser hur dillpionen förtvivlat försöker tränga sig igenom ett lager av gamla bruna löv... Måste ta mig i kragen nu!

Så enkelt att säga men så svårt att genomföra.. Veckan har bara bestått av grubbel... Varför?? Hur kunde det bli så här? Fast egentligen vet jag..
Har ju själv varit där, den brännande smärtan i magen, kraven på att allt man gör ska vara tipptopp... Så dras man ner på botten, inget man gör duger och så plötsligt finner man någon som lyssnar, som ser mig utan alla mina defekter.. Någon som säger att jag duger, att jag t om är vacker... Hur lätt är det inte att falla, trots att man älskar sin äkta hälft, men som kanske inte ser och hör det du säger på samma sätt....

Även om jag med sunda förnuftet förstår allt detta så gör det så ont att gå igenom det... Borde ju vara lycklig över att vi jobbar stenhårt på att få det att funka, att jag ser i hans ögon att han menar det han säger, att även han år dåligt för det han har utsatt mig för... Men det gör ont.... Så ont... Precis som i Lena PH's text.... :(

Vill inte ge upp!

- Posted using BlogPress from my iPad

söndag 24 april 2011

Från nattsvart mörker till ljus

En vecka och en dag har gått sedan blixten slog ner hos mig. Förstod ingenting, bara att något var fel, så fel.. Såg ingen logisk förklaring, kunde inte för mitt liv förlika mig med det som hände, det kändes så främmande, så oförklarligt...

I onsdags vände så sakta livet mot ljuset igen. Han, med stort H, kom hem... Sa att allt var kaos, inget stämde längre i hans liv.. Han behövde förändring, mådde dåligt, men det var inte mig han ville vara utan...

Pendlar sedan dess mellan hopp och förtvivlan, känslan av att vara manodepressiv är nära till hands. Vågar jag tro, vågar jag hoppas? Jag är ingen ängel, det vet han om och han har varit osäker på mig sedan förra sommaren, då jag hade min kris. Så vem är då jag att döma ut honom och vårt äktenskap? Att tvinga honom att se allt i svart eller vitt?
Jag vet att vi inte alltid reagerar irrationellt! Kan bli arg på honom när det jag egentligen vill är att han ska bedyra mig sin kärlek.. Vem vill bedyra någon sin kärlek när den personen skriker och härjar på dig? Men det är svårt att förlåta ett sådant svek. Även min kris bestod i att söka tröst hos någon som visade uppmärksamhet.. Så har jag då rätten att döma?? Jag kände mig ensam, ouppskattad och vilsen.. Har full förståelse för att man kan reagera så att man söker tröst hos någon som inte har något med vardagsproblemen att göra.

Frågan är bara vad vi gör nu? Vågar jag lita på honom? Tycker mig känna honom så himla väl (skickade ett mail till honom där jag skrev att jag vägrade tro på att hans känslor för mig var över, så väl tycker jag mig känna honom), men tänk om allt är en fasad och den jag känner inte finns utan lurar mig igen? Jag analyserar och ältar, men det är så svårt att hitta svaren, de rätta svaren. Han säger att han inte vill förlora mig... Törs jag lita på det?

Hur går man vidare? Utan att dessutom göra den andre galen med sitt ältande?? Hur hittar man tillbaka till varandra när bägge mår jättedåligt? Den ena för vad den har gjort och den andre för vad som har gjorts mot den....

Vad brukar man säga: två negativa blir positivt... Gäller det här? Vill så gärna tro det.....

Tack, alla underbara månniskor därute som har skickat goa kommentarer till mig! det har verkligen varit en tröst udner dessa helvetiska dagar.
Kram till er alla!

onsdag 20 april 2011

Usch...

Mår så illa! Det känns som om jag sitter och väntar på att bilan på giljotinen ska falla...

Limbo....

Hur förhåller man sig till att beslut fattas som man bör vara delaktig i, men som man hålls utanför och sedan ställs inför fullbordat faktum? Hur gör man när man märker att beslutet dessutom är fattat i affekt, när personen är under enorm stress som har pågått under längre tid? Letar man bara ursäkter när man analyserar sönder det man inte vill förlika sig med?

När man helt plötsligt, från klarblå himmel, blir lämnad kvar med sorg och smärta över något som man aldrig såg komma.. Man har gått och trott att allt var bra, har varit glad över den kärlek man har blivit visad, den kärleksfullhet som aldrig avtog, och så plötsligt får man reda på att inget finns kvar? Kan det vara möjligt? Kan man älska ena dagen och nästa dag inte? Eller har allt varit en lögn? Kan man vara så duktig skådespelare?

Befinner mig i ett vakum där jag inget förstår... Hur kunde det gå så fel? Hur kunde jag inget märka?

Kan inte låta bli att hoppas att allt är ett misstag och att vi börjar om.
Känns som om jag väntar på dödsstöten eller pånyttfödande.......

tisdag 19 april 2011

Öppenhet

Många gånger har det diskuterats hur öppen man ska var i de sociala medierna. Många gånger har jag sagt att man aldrig ska utelämna sig själv eller någon annan helt. Det tycker jag fortfarande, samtidigt ser jag fördelen i att få skriva av sig och genom skrivandet få bearbeta sin sorg. Hur gör man det utan att utelämna andra? Går det? Klarar jag av att bearbeta min sorg utan att anklaga och utelämna den som har förorsakat min stora sorg? Vet inte..
Men jag behöver bearbeta, förstå, gå vidare.. Vill inte bli bitter över att vara den som lämnas kvar med all sorg, vill inte bli bitter när jag förstår att allt är över, vill egentligen inte ge upp än....
Dessutom vill jag inte hamna i de anklagandes hörn, i de hörn hos de som bara pekar ut de skyldiga utan att se helheten, utan att förstå sin del i det hela, utan att sortera och utan förståelse..
Jag vill förstå! Förstå hur du ena dagen kan vara som vanligt; hålla om, krama, kyssas, ligga tätt intill utan att något märks... Och nästa dag lämna mig.. Jag vet ju att du inte är en elak människa!! Vet ju att du är rationell, intelligent, tänkande, klurande, vänder och vrider på allt för att se problemet ur alla vinklar..
I alla år har jag sagt: "är du mig otrogen så lämnar jag dig"... Nu är det enda jag kan tänka: kom tillbaka, vi löser det här och går starka ur krisen! Vill inte anklaga, vill bara gå vidare tillsammans och få uppleva alla de drömmar som du har pratat med mig om, allt du har velat göra tillsammans med mig.

Visst har vi haft diskussioner! Och jag har varit på väg att gå flera gånger om.. Du har alltid övertygat mig om att det är så viktigt att inte skiljas när man är på botten och inte gifta sig när man är på topp, att våra diskussioner står för 10 % av tiden, medan 90 % är så bra med samtal som får oss att växa både som personer och som par... Att jag var ditt allt, att jag var den enda du kunde prata med, som fick dig att öppna dig, som du kände förstod dig..
Senast för en vecka sedan sa du det... Nu är allt borta.. Hur???

Jag vet hur det är att vara förälskad, den där euforiska känslan som sprider sig i kroppen när man tittar på "föremålet" för sin förälskelse. Den där bubblande kittlande känslan som börjar någonstans i tårna och stiger sedan i rasande fart vidare upp genom kroppen.. Svårt att motstå när detta händer..
Men är inte kärlek något djupare? Är det inte kärlek när den kittlande känslan har lagt sig och man istället känner en värme sprida sig i kroppen när man tittar på "föremålet" för sin kärlek? När man går och väntar på att den andra ska komma hem för att få dela dagens upplevelser och blir varm i kroppen när man hör "hallå" ute i hallen? Eller när något händer och den första man vill ringa är den man älskar?
Att efter snart 9 års förhållande vilja sitta och hålla frun i handen fast du kör bil? Att vilja ligga tätt intill och hålla om varje natt i 9 års tid? Är inte det kärlek? Om inte det har försvunnit hur kan då kärleken ta slut?

Ibland mår man dåligt och man fattar beslut som man inte skulle ha fattat om man inte hade mått dåligt.. Därför är det väl så viktigt att man tillåter sig själv att revidera sina beslut och ge sig själv chansen att få gå tillbaka och börja om på nytt?
Kanske har jag fel...
Kanske är allt över.....
Men jag vill inte! Jag vill slåss för den kärlek jag vet att du fortfarande känner även om förälskelsen grumlar din syn....
Hur? Vet inte...

måndag 18 april 2011

Chock

Sitter i solen och försöker få solens värme att tränga in i min genomfrysta, kalla kropp. Kan inte förstå det som händer mig, hela mitt liv vänds upp och ner.
Från att ha varit älskad till att vara ratad, slängd i soptunnan.. Utan förvarning från en dag till en annan.. Hur kan det hända?
Är det för att det är vår? För att solen skiner? Eller något annat?
Hur kan man ena dagen säga att man är rädd att förlora dig och nästa dag åka till en annan kvinna? Förstår inte..
Hur kan man ena dagen ta ett gemensamt lån i banken och dagarna efter vilja skiljas?


Cyrene