Så svårt att förstå...

Igår besöktes våra nior av Mietek Grocher, författare till boken "Jag överlevde" och överlevare från andra världskrigets koncentrationsläger. Vi samlades i gymnasiets aula för att under två timmar få lyssna till de atrociteter som judar, romer, homosexuella och även kristna utsattes för under tyskarnas framfart. Ca 100 ungdomar och lärare satt och lyssnade intensivt till Mieteks berättelse som han framförde med stor möda, då det fortfarande, efter 65 år, är mycket svårt för honom att berätta om. Stundtals bröts hans röst av gråt då han berättade om sin mor, sin far och sina syskon som alla dog under förintelsen. Många av oss andra grät också under dessa hemska berättelser, bland annat berättade han om då tyskarna under en razzia i ghettot i Warzawa gick in på ett sjukhus, samlade ihop alla nyfödda i säckar och slängde ut dem från tredje våningen. Hur kan någon som kallar sig människa göra något liknande?
Hela eftermiddagen efter föreläsningen så kände jag hur djupt besviken jag är på mänskligheten som har tillåtit/tillåter att detta har hänt/händer.. Klarade inte av att genomföra mina lektioner med år 7 och 8 utan vi pratade om det jag hade hört på förmiddagen, jag fick föklara lite historisk bakgrund och vi diskuterade hur något sådant kan hända i en sk modern värld. Tyvärr slutade det ju inte med förintelsen utan vi har ju den etniska rensningen i forna Jugoslavien och Rwanda..
Försökte få eleverna att förstå hur tokigt det är att jaga någon för att de tillhör en annan religion genom att fråga hur många i klassen som var döpta. Alla utom två räckte upp handen. Tänk om ni skulle bli jagade för att ni är medlemmar i svenska kyrkan? vart min fundering till dem och då svarade en av flickorna glatt som inte var döpt: då klarar jag mig, jag är ju inte medlem i svenska kyrkan. Mitt svar blev då att "det kan ju räcka med att dina föräldrar är det"... Något snopen sjönk hennes hand tillbaka och alla kunde enas om att det inte är "schyst" att jaga något för att man är medlem i en förening, ser annorlunda ut, är annorlunda, tror på något annat än jag själv osv...
När jag pratade med mina elever så kändes det ändå förtröstansfullt, vi kanske kan få en rättvisare och mer solidarisk framtid.
Det är svårt för våra svenska elever som inte har invandrarbakgrund att sätta sig in i hur det är att behöva fly undan krig och elände. Som Mietek sa i slutet av sin berättelse: jag önskar att dagens invandrare fick 25 % av det varma välkomnande som vi fick när vi med hjälp av svenska Röda Korset kom till Sverige.
Hela eftermiddagen och kvällen kände jag mig djupt tagen av Mieteks berättelse, framförallt för att jag vet att det finns människor som påstår att det här är påhitt, att det aldrig har hänt. Det gör mig djupt förgrymmad, för att uttrycka det snällt, för jag önskar att dessa människor aldrig behöver utsättas för något liknande och att de sedan ska möta människor som påstår att de hittar på. Mietek berättade om de djupa skuldkänslor han har haft för att endast han överlevde av sin familj och att då veta att de finns de som anklagar honom för att hitta på....
Jag önskar och hoppas att de 10 överlevande som finns kvar i livet i Sverige, som fortfarande orkar resa runt och berätta för våra ungdomar, lever länge till och orkar fortsätta att berätta för vi får aldrig glömma och vi får inte tillåta att det händer igen.

Biologisk klocka? Nej, lovklocka....

Jag har, i veckan, konstaterat att vi lärare inte bara dras med den biologiska klockan utan även en lovklocka.... Det är nämligen så att jag har märkt att min kropp i takt med stigande ålder, och i takt med ökad arbetsbelastning, inte längre orkar lika väl som tidigare med allt som det innebär att vara lärare. För varje termin som går så känner jag att jag blir tröttare och tröttare ju närmare loven vi kommer. I itsdags eftermiddag var det som om någon hade slagit mig i huvudet med en slägga, så trött blev jag. Inget speciellt hände, bara att jag blev tvungen att välja mellan två uppdrag jag har: min fackliga tid och ett uppföljningsmöte med PiM (praktisk it- och mediekompetens)... Bägge är viktiga för mig och på båda områdena hade jag mycket att göra... Tufft! Medan det går folk som är arbetslösa så finns det andra som arbetar för mycket. Jag valde pim och hade hela eftermiddagen dåligt samvete för det. Så dåligt samvete så att jag jobbade igen delar av det fackliga på kvällen när jag kom hem... Resten tog jag dagen efter.
Så vi lärare har en lovklocka och de som säger att vi har det så bra som har lov ska veta att det alltid är så att vi inte är hellediga från vårt jobb även under loven... Prov ska rättas, områden planeras osv. Om man, som jag, inte kan begränsa sig vill säga.. Så sju veckor är tydligen vad jag orkar i streck nu för tiden...
Samtidigt måste jag bara få säga att jag älskar mitt jobb! Eleverna är underbara, de ger oss hopp om en ljusare framtid, en rättvisare värld! Jag har udner de senaste veckorna fått se och höra fantastiska redovisningar om barnarbete (och vad man kan göra för att minska det), orättvisor av annan sort och hemskheter som krig med egna slutsatser om dess konsekvenser och dess icke vara... Ja, våra elever kommer definitivt att ge oss en ljus framtid!
På tal om ljus, så var det väldigt ljust ute i morse när mina små missar tänkte sig ut. Min Maya vågar sig inte ens fram till dörren, men de två andra tappra damerna gick käckt fram till dörren, ryggade förskräckt när jag öppnade den men blev miltutfösta av matte! Dvs jag! ;) Tilläggas ska att jag var tvugen att trycka undan snön med dörren för att ens kunna öppna den. Tussa står förskräckt med snö upp till magen när jag slår igen dörren och snabbt hämtar kameran för att föreviga motivet. Smulan vänder sig blixtsnabbt om och vill in ögonaböj! Det är ju egentligen inte så synd om henne eftersom hon inte står med snö upp till magen utan där dörren har skjutit undan snön, men in vill hon! Hu, så kallt åt tassarna, bättre att gå på lådan.... Under tiden låg Maya tryggt i mitt knä och tryckte mot min fleecetröja.. Hon njuter verkligen av att vara gullegrisen sedan hon var sjuk i somras. Hon ska ha fredagsmys (äter både ostbågar och chips, colan låter hon dock bli), sitter på en stol vid frukostbordet och förväntar sig att få åtminstone en liten ostbit som efterrätt till kattmaten. Bortskämd, nej tok heller!
Som avslut på denna helg ska jag bjuda lite på mig själv. Vi håller ju på att renovera ett rum till i huset och det har gått såååå långsamt. Till slut bestämde jag mig för att det där med att måla tak kunde väl jag fixa om jag bara stod på en stol (vi har 2,74 m i talhöjd och jag är 1,67). Maken tyckte att jag såg mycket rolig ut när jag ville skydda mitt hår, inte med keps utan med en plastpåse (fast min mamma lärde mig att det är farligt med plastpåsar över huvudet när jag var liten). Han bara var tuvungen att hämta kameran.. Så dagens skratt bjuder jag på den här gången, varsågoda! Dessutom är det gratis reklam för en klädesbutik ;)
Ha en skön vecka! Snart är det sportlov även för mig ;)

Jag bara undrar

Hur kan man vara så ofantligt trött? Det beror inte på att jag är uppe halva natten och tittar på OS, det beror inte på att jag arbetar mer än vad jag brukar (det får jag ju inte in någonstans i planeringen), jag sover inte sämre, jag tränar som jag brukar och blir oftast piggare av det även om jag var seg i innan träningen.. Försöker äta någorlunda rätt, äter inte överdrivet med godis och sötsaker (även om jag är en godisråtta!).... Men jag är sååååå trött. Blir dessutom sur och grinig och skäller på allt som rör sig. Maken är väl den som råkar värst ut...
Jag kan inte heller säga att denna vecka är värre än vanligt. Visst, jag har nationella prov att rätta, på fredag är det prov i spanska i två årskurser som sedan ska rättas (innan dess ska jag skriva dem!), nästa torsdag är det prov i engelska som ska rättas (troligtvis under sportlovet - alla proven), omdömen ska skrivas, utvecklingssamtal planeras in, åtgärdsprogram skrivas (även om föräldrarna inte kommer på mötena)...
Men inte kan jag väl vara trött i förskott??? Suck!
Någon som har en dunderkur som gör mig pigg igen? Behöver verkligen det. Vår kanske kan vara något att önska sig? Visserligen har det blivit ljusare och jag kände mig ganska så pigg enda till igår eftermiddag. Då slog tröttheten mig med en slägga i huvudet och jag föll som en fura. Alla som kom i min närhet fick höra hur synd det var om mig som minsann får laga maten varje dag (nästan) för att maken jobbar långt bort och åker ca 2 h bil per dag. Jag tycker inte synd om honom, han har valt det själv och visste vad det innebar innan! Visst är jag orättvis? Så vi har egentligen samma längd på arbetsdagen, ibland har jag längre, ibland honom: men han åker 20 mil till och från jobbet.... Dessutom får jag tjata om läxor när jag kommer hem (utan gehör) på både min egen son och styvdotter... Det vill jag helst slippa för jag har det hela dagen på jobbet!! Kan inte lärare få exemplariska barn som förstår innebörden och vikten av att studera för en bättre framtid???? Det tycker jag! Eftersom vi tjatar på andras barn hela dagen borde vi slippa det hemma...
Visst vore det väl en bra deal? Om jag önskar riktigt hårt kanske det blir sant!
Då kanske sonen har lagat middagen när jag kommer hem, maken har gjort klart rummet som renoveras och aldrig blir klart och styvdottern sitter och pluggar på sin engelska! Ja, så vill jag ha det när jag kommer hem idag! ;)
Nåja, vad vore väl en kväll hemma i lugn och ro...... Det blir väl att bara ila och gno..... Så, nu har jag fått gnälla av mig och kan ara snäll ett tag igen. Ska ta mig tillbaka till jobbet för att arbeta med Hållbar utveckling till kvällen faller på och ögonen blir tunga... Men med den semla som just har åkt rutschkana ner i min mage så känsn det heöa lite lättare ;)

Mer snö!

Solen skiner och snön gnistrar. Kan det bli bättre vinter? Troligtvis inte, för de som älskar snö och kyla. Själv tycker jag det är vackert, men nu får det gärna bli vår.
Sitter här och drömmer om den där underbara perioden när allt börjar återvända i trädgården och jag kan se förändringar för var dag som går. Att få komma hem från jobbet och hinna gå en vända i trädgården för att se hur mycket hostan har kommit upp sedan gårdagen eller hur många tulpaner som blommar (förhoppningsvis om inte fru rådjur har hunnit före).
Har ju inhandlat en del fröer, även om sådd känns längt borta.
Ute ser det ut så här:
Jag var tvungen att skotta vägen ner till soptunnorna igen och titta bara så djup gången är! Snön når mig till knäna! Måste erkänna att ryggen värker lite just nu... Hjälp! Har vi glömt mormor kvar ute på bänken?? Åtminstone ser det ut som om någon sitter på den.. Minns inte ens vad jag har lämnat kvar därute.. Hoppas att det inte är säcken med betong... Då är den nog redan "färdiggjuten" till i sommar :( Ute må det vara vinter och kallt men just nu, inne i mitt huvud, så ser det ut så här: Från Rara växter kommer den här vackra rosenskäran Psyche Rose Picotee. Den ska jag ha! Plus en massa andra fröer som bara skrek åt mig: köp, köp!! Så nu är det bara att vänta tills de dimper ner i brevlådan så att jag kan börja planera frösådden. Det är ju faktiskt redan februari så snart är det dags! Har ni redan börjat med era sådder?
Ha en skön söndag och njut av solen! Visst är det lite vår i luften???

Snö och barndomsminnen

Undrar just hur dagens barn komemr att tänka om så där 20 år? Kommer de att säga: "jag minns barndomens vintrar, så härligt med riktig vinter med snö och kyla".. Lite sådär som jag själv har sagt ibland när jag minns då jag åkte pulka utför snöhögarna på stallbacken, som min morfar alltid plogade ihop. Jag har ju förstått att dessa snörika vintrar man kommer ihåg inte inföll varje år utan några få gånger under min uppväxt.
Jag blir alltid nostalgisk när jag tänker på barndomen och framförallt morfar. Jag var allt morfars flicka, hängde honom i hasorna överallt. Jag har turen att ha en "kasse" full med minnen som min mor har lämnat till mig då hon flyttade. Där har jag hittat både det ena och det andra som skvallrar både om hårda vintrar men även om andra roliga saker. Bla annat stod detta att läsa i Bergslagsposten i februari 1966:
Det vara alltså mycket snö då! Visserligen var jag inte född än så det var inte en av mina barndoms vintrar. På trappen till skogskojan sitter min morfar. Har många minnen från skogskojor och morfars matsäck. Har en känsla av att mormor skickade med honom min favoritmat varje gång hon visste att jag skulle hälsa på honom. Han fick säkert gå hem hungrig dessa dagar eftersom jag kunde ta upp allt! Plättar med jordgubbssylt var en av favoriterna.... Kan fortfarande känna doften av skogsarbetare i kojan: nyfällda granar, kåda och svett...
En annan skatt jag hittade i min kasse var den här:
En teckning som bär min mammas signatur i hörnet (tyvärr fick den inte rum då jag skannade in den) samt "klass 7c". Alltså måste teckningen vara gjord 1963/1964...
Även det här är et tkul minne att ha efter mina morföräldrar:
Ett telegram till mina morföräldrar på deras bröllopsdag! Lustig liten vers: Stäng spjället i Ert kök, storken är en listig gök! Naturligtvis hittade jag ett foto från bröllopet. Tyvärr fanns det inte i stort utan bara i en råkopia, men det får duga. Vilken blick morfar ger mormor! Och så här är det jag minns morfar! Här var han med i Nerikes Allehanda då det fiskades kräftor i augusti 1972.
Vilken nostalgitripp! Jag har haft tur som har en mamma och innan dess en mormor som sparade på allt. Jag hoppas att min son kommer att förvara dessa saker i sin tur för att kunna berätta för sina barn om sin släkt, även om de inte fick träffa dem. Släkt och historia är viktigt.
Ha en skön onsdagskväll!