söndag 27 september 2015

Betraktelser från "gammtanta"!

Ja, just så känns det idag! Känner mig som en riktig "gammtant", en sådan som har svårt att ta sig ur sängen, gnäller över ont i kroppen och som dessutom samtidigt försöker få till stånd ett träningspass. Puh! Det är minsann inte lätt när soffan fullkomligt skriker efter en, tvättkorgen svämmar över och dammråttorna har disko i hörnen. Allt på samma gång!
Vad ska man då prioritera? Soffa, tvätt eller dammsuga? Jag gav efter för annat istället och gick en promenad i solen, som avslutades med ett besök på hemtex och nya, läckra påslakan!

Vi har länge haft ett dubbeltäcke, men det fick flytta in i garderoben och fram åkte varsitt täcke så att vi nu ska kunna njuta av de nya, tvättade lakanen! För jag måste ju tvätta dem innan de används och på så sätt kom jag ju även åt behovet av att tvätta resterande i tvättkorgen! Ha, så lättlurad jag är!
Nu när jag är så nöjd med hur fräsch och snygg sängen blev med de nya lakanen behöver jag bara hitta på ett sätt att övertyga mig att ta mig de 200 meterna uppför backen och in på Medley för att träna. Jag vet ju hur bra jag mår efteråt! 
Det är bara det att just nu känns den berömda tröskeln, som jag måste ta mig över för att komma igång, som ett sådant där plank som militärerna övar på när de kör sin hinderbana.. Jag känner mig verkligen som assistent Laverne Hooks i Police Academy när hon ska ta sig över planket första gången! Det är bara det att Hightower kommer inte och hjälper mig över!!!! 
Hur tar man sig i kragen då? Kanske om jag ställer mig i fönstret och tittar på gymmet så kanske jag kan ta tag i det där jag borde..... 

söndag 6 september 2015

Min klippa!

Så var helgen snart över, de sista skälvande timmarna rinner förbi som om det vore en öppen vattenkran.
Jag sitter i soffan och njuter av att inte ha mer ont i kroppen än vad jag har, efter gårdagens bravader.
Så här i efterhand kan jag bara säga att det är tur att det var en liten personbil och inget större! Dessutom är jag så tacksam att inga barnbarn var med oss i bilen, det var min första tanke direkt efter smällen!

Från Nerikes Allehanda igår:
Klockan 16:38 inträffade den fjärde trafikolyckan i länet på lördagseftermiddagen. Även denna gång gällde det riksväg 50, men norr om Örebro. Två bilar kolliderade i höjd med Norra kyrkogården, vid Bettorp. Alla personer i fordonen ska ha tagit sig ur för egen maskin.
Totalt ska sex skadade ha förts till USÖ, enligt polisen. Under tidigare kvällen rullade trafiken på som vanligt igen, meddelar polisen.

De fick inte till fakta riktigt rätt, vi stod nämligen stilla vid ett rödljus, med flera bilar framför oss (tack och lov stod vi en bra bit från framförvarande bil), det slår om till grönt och en av bilarna framför oss kommer inte iväg och bakom oss kommer en dam i 60-årsåldern och ser bara att det är grönt och kör rakt in i oss som står stilla. 

Ingen av oss blev skadade, förutom då att maken och jag är ömma i rygg och nacke (noga genomsökta på USÖ), damen i bilen kunde kliva ut för egen maskin och berätta om hur många timmar hon hade tillbringat på att göra i ordning sin bil och nu hade den hela fronten intryckt. 
Volvon är, trots att vi inte har den största varianten, en säker bil. Det enda som syns är att backsensorn är trasig och att kofångaren har fått sig en smäll. Alla lysen hela. 
Men, som sagt, rejält omskakade är vi. Maken hade full fokus på vad som hände framför och jag satt precis och läste om alla trafikolyckorna som hade hänt i Örebro de senaste två timmarna. Vi hade passerat två av dem... Måste erkänna att jag beundrar makens lugn, då han först kollade att jag var ok, sen gick ur och kollade damen som sprang ur sin bil, då det började ryka ur fronten på den för att sedan ringa polis och rapportera det som skett. Själv började jag leta efter försäkringspappren och samtidigt blev jag så fruktansvärt arg (livrädd) att jag bara hoppade ur och började skälla på den stackars tanten att hon måste ha koll på vad som händer framför henne på vägen.... Usch, fick sedan be om ursäkt för att jag skällt på henne. Hon sa visserligen att hon förstod, men det kändes ändå så skamset! När sedan polis, brandmän och ambulans anlände så började jag gråta! Där ser man vilken vekling man är! Inte direkt en axel att luta sig mot, när något händer. Tur att jag har maken att lita på i dessa lägen, även om jag hoppas att vi aldrig behöver något liknande igen!

Så jag tillägnar det här inlägget till min kloka man. Här kommer en bild på min klippa i tillvaron!