söndag 6 september 2015

Min klippa!

Så var helgen snart över, de sista skälvande timmarna rinner förbi som om det vore en öppen vattenkran.
Jag sitter i soffan och njuter av att inte ha mer ont i kroppen än vad jag har, efter gårdagens bravader.
Så här i efterhand kan jag bara säga att det är tur att det var en liten personbil och inget större! Dessutom är jag så tacksam att inga barnbarn var med oss i bilen, det var min första tanke direkt efter smällen!

Från Nerikes Allehanda igår:
Klockan 16:38 inträffade den fjärde trafikolyckan i länet på lördagseftermiddagen. Även denna gång gällde det riksväg 50, men norr om Örebro. Två bilar kolliderade i höjd med Norra kyrkogården, vid Bettorp. Alla personer i fordonen ska ha tagit sig ur för egen maskin.
Totalt ska sex skadade ha förts till USÖ, enligt polisen. Under tidigare kvällen rullade trafiken på som vanligt igen, meddelar polisen.

De fick inte till fakta riktigt rätt, vi stod nämligen stilla vid ett rödljus, med flera bilar framför oss (tack och lov stod vi en bra bit från framförvarande bil), det slår om till grönt och en av bilarna framför oss kommer inte iväg och bakom oss kommer en dam i 60-årsåldern och ser bara att det är grönt och kör rakt in i oss som står stilla. 

Ingen av oss blev skadade, förutom då att maken och jag är ömma i rygg och nacke (noga genomsökta på USÖ), damen i bilen kunde kliva ut för egen maskin och berätta om hur många timmar hon hade tillbringat på att göra i ordning sin bil och nu hade den hela fronten intryckt. 
Volvon är, trots att vi inte har den största varianten, en säker bil. Det enda som syns är att backsensorn är trasig och att kofångaren har fått sig en smäll. Alla lysen hela. 
Men, som sagt, rejält omskakade är vi. Maken hade full fokus på vad som hände framför och jag satt precis och läste om alla trafikolyckorna som hade hänt i Örebro de senaste två timmarna. Vi hade passerat två av dem... Måste erkänna att jag beundrar makens lugn, då han först kollade att jag var ok, sen gick ur och kollade damen som sprang ur sin bil, då det började ryka ur fronten på den för att sedan ringa polis och rapportera det som skett. Själv började jag leta efter försäkringspappren och samtidigt blev jag så fruktansvärt arg (livrädd) att jag bara hoppade ur och började skälla på den stackars tanten att hon måste ha koll på vad som händer framför henne på vägen.... Usch, fick sedan be om ursäkt för att jag skällt på henne. Hon sa visserligen att hon förstod, men det kändes ändå så skamset! När sedan polis, brandmän och ambulans anlände så började jag gråta! Där ser man vilken vekling man är! Inte direkt en axel att luta sig mot, när något händer. Tur att jag har maken att lita på i dessa lägen, även om jag hoppas att vi aldrig behöver något liknande igen!

Så jag tillägnar det här inlägget till min kloka man. Här kommer en bild på min klippa i tillvaron!

2 kommentarer:

  1. Så hemskt Cyrene! Jag får rysningar av att tänka på hur snabbt olyckan är framme men denna gång får vi glädjas över att om inte finns.
    Ta hand om varandra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, fy! Många tankar har hunnit rinna genom huvudet efter det och jag är så tacksam att det gick bra!
      Kram

      Radera