söndag 27 februari 2011

Mixed feelings

Ibland så hamnar man i ett sdant konstigt läge, när det gäller känslor. Jag hamnade i ett av dessa berömda lägen idag på morgonen när maken och jag struntade i det sedvanliga morgonsoffan/doktor Philprogrammet.. Vi såg istället filmen "La Zona".
I efterhand ångrar jag mig lite... Vill gärna ha bilden av det Mexico som jag känner kvar, med alla otroligt välkomnande människor som jag genom åren har lärt känna. Visst var jag medveten, även då, att korruption förekom, fast förhoppning var väl att det handlade om mindre förseelser som fortkörning eller andra smärre trafikförseelser. När det rör sig om att göra sin egen lag,oavsett brott, så tar det hela en annan vändning i min värld. Å ena sidan de människor som vill känna trygghet i sitt boestadsområde och bygger upp en mur, egen säkerhetinrätning mm.. Å andra sidan de som på samhällets botten desperat försöker tjäna sitt levebröd för en spottstyver, de som hamnar på glid och i fel sällskap. En 16-åring på samhällets topp och en annan 16-åring på samhällets botten... Å andra sidan en polis som försöker göra rättvisan och lagen gällande, å andra sidan en korrupt åklagare som bara vill tjäna en extra hacka utan att bry sig om konsekvenserna.
Mitt hjärta blöder! För samhället som inte klarar av att ta hand om de sina enligt gällande lagar, för de som råkar ut för korruptionen och kapitalismens framfart med bulldozern, körandes över de som finns på samhällets botten utan samvetskval.
Känner att jag, i min skyddade verkstad, skulle vilja slippa bli påmind om hemskheterna som pågår utanför min mur...
Samidigt så måste vi sluta blunda för de orättvisor och de brott som begås mot mänskliga rättigheter.
I ett försök att fly den hemskhet jag nyss har sett så spelar jag lite spel på Faceboko (Ravenwood fair, Zuma blitz), spel som är så långt från verkligheten man kan komma. Inser att det just nu inte räcker för att få bort bilderna av ihjälslagen ungdom...
Kanske kan det hjälpa om jag beställer lite fröer inför sommaren? Utöver de jag redan har beställt... Finns säkert något jag behöver... Kan det månne bedöva mitt samvete och mitt blödande hjärta?
För så här vill jag inte tillbringa min söndag i min annars så skyddade verkstad!

lördag 19 februari 2011

Längtan




Tror inte dessa bilder behöver ord som beskriver vad det är för sorts längtan jag känner just nu!

söndag 13 februari 2011

Fler historier

Jag är säker på att jag är byfånen i byn... Åtminstone i andras ögon, för att i mina ögon är jag en tjej som "kan själv"! ;-)
För några år sedan så såg maken sent en söndagskväll i september att han hade punktering på ett av däcken på sin lilla fina golf... Ack och ve, inget man vill syssla med en septemberkväll när kaffet lockar och sedan tvtittarkväll.. Nu hör det till historien att jag hade ledigt på måndagen så, kaxig som jag är, säger jag att han kan ta min bil till jobbet och att jag fixar punkteringen.
Sagt och gjort, morgonen efter, när alla har farit till jobb och skola, så går jag ut och börjar ta loss däcket. So far, so good! Däcket går lätt att ta av utan allt för många fula ord. Men nu då, hur ska jag ta mig till verkstan ca 1 km bort? Har ju ingen lust att cykla med däcket och inte heller rulla ett platt däck i en km...
Så får jag syn på sonens vespa! Snilleblixt! Hoppar upp på vespan, kickar igång den och ställer däcket framför mig, sen bär det av!Nice!
Väl framme så skrattar assistenten lite gott åt att jag har åkt moppe med däcket.. Beger mig hemåt med löftet att få hämta däcket om en stund.
Pysslar lite hemma, rätt nöjd över mig själv och min egen förträfflighet, här är man inte tappad bakom en vagn inte! Kan själv! Bra kvinna reder sig själv, uttrycket dyker upp i huvudet vid ett flertal tillfällen och jag nynnar glatt för mig själv. Vem behöver en karl när man klarar sig själv? ;-)
Nåja, det blir dags att hämta däcket och glad i hågen styr jag vespan genom byn igen. Väl framme så hämtar jag det fina, runda, välpumpade och lagade däcket. När jag har betalt och gått ut till vespan igen, så ropar A, assistenten, genom dörren: "hur ska du få med dig däcket hem den här gången?" Jag tar det på vespan ropar jag kaxigt tillbaka. Funkar det nu då? får jag tillbaka... Javisst, svarar jag kaxigt igen...
Hoppar upp på vespan, ställer det nu runda, välpumpade däcket framför mig igen och kickar igång vespan... Ooops! Hur ska jag nu få ner moppen från stödet utan att däcket rullar av????? Gungar lite försiktigt på vespan... Studs, studs, studs... Där for däcket precis när vespan kom ner från stödet.. Det är bara att ställa upp vespan på stödet igen, låtsas som att jag inte ser A som står och garvar i dörren, hämtar däcket, ställer det framför mig, klämmer fast det med benen samtidigt som jag ruskar ner vespan från stödet... Skam den som ger sig!
Genom byn for jag med däcket fastklämt, hela vägen hem och upp för backen..
Dock inte lika kaxig den här gången.

lördag 12 februari 2011

Minnen

Kom idag att tänka på en rolig episod, som i och för sig inte var rolig just när det hände. Så här i efterhand kan jag i alla fall se det komiska i det hela.
Solen sken från vacker blå himmel en dag i oktober för 1,5 år sedan. Sonen och jag var på väg ut till bilen, måste hinna med bussen till sonens gymnasium i Örebro. Vi hoppar in och börjar åka nerför backen vid huset när jag plötsligt märker att det känns konstigt på ena sidan. Ut ur bilen, kollar däcken och vad ser jag? Punktering på höger bak...
Tillbaka med bilen upp på gården, tar fram reservdäcket, lossar muttrarna, hissar upp bilen på domkraften, sätter dit reservdäcket och i med muttrarna, ner med bilen och så..... Vad f-n! Reservdäcket är platt!!! Punka!!! Svär som en borstspindel, hojtar till sonen som förvirrad tittar på sin hysteriska mamma att han ska hämta upp ett däck ur källaren. Under tiden han springer ner så är det upp med bilen på domkraften igen, lossa muttrarna, bort med däcket.... Sonen kommer rusande med ett nytt däck, muttrandes över att hans mamma är hysterisk och att det inte är hans fel att det är punka på reservdäcket eller på det andra heller för den delen..
Så kommer då däck nr två på bilen, det skruvas fast, bilen åker ner från domkraften, jag håller andan... Däcket är helt! Vi kan åka! In i bilen, iväg fort som bara den och nu blir det kappkörning med tiden mot Frövi istället för Fellingsbro. Två minuter innan bussen går kommer vi fram. Puh! Vilken pärs! Fick dessutom be sonen om ursäkt för att jag blev hysterisk... Men två däck vart bytta på 10 minuter! Bra kvinna reder sig själv!

Här en bild på sonen och flickvännen i Norge!