Limbo....

Hur förhåller man sig till att beslut fattas som man bör vara delaktig i, men som man hålls utanför och sedan ställs inför fullbordat faktum? Hur gör man när man märker att beslutet dessutom är fattat i affekt, när personen är under enorm stress som har pågått under längre tid? Letar man bara ursäkter när man analyserar sönder det man inte vill förlika sig med?

När man helt plötsligt, från klarblå himmel, blir lämnad kvar med sorg och smärta över något som man aldrig såg komma.. Man har gått och trott att allt var bra, har varit glad över den kärlek man har blivit visad, den kärleksfullhet som aldrig avtog, och så plötsligt får man reda på att inget finns kvar? Kan det vara möjligt? Kan man älska ena dagen och nästa dag inte? Eller har allt varit en lögn? Kan man vara så duktig skådespelare?

Befinner mig i ett vakum där jag inget förstår... Hur kunde det gå så fel? Hur kunde jag inget märka?

Kan inte låta bli att hoppas att allt är ett misstag och att vi börjar om.
Känns som om jag väntar på dödsstöten eller pånyttfödande.......

Öppenhet

Många gånger har det diskuterats hur öppen man ska var i de sociala medierna. Många gånger har jag sagt att man aldrig ska utelämna sig själv eller någon annan helt. Det tycker jag fortfarande, samtidigt ser jag fördelen i att få skriva av sig och genom skrivandet få bearbeta sin sorg. Hur gör man det utan att utelämna andra? Går det? Klarar jag av att bearbeta min sorg utan att anklaga och utelämna den som har förorsakat min stora sorg? Vet inte..
Men jag behöver bearbeta, förstå, gå vidare.. Vill inte bli bitter över att vara den som lämnas kvar med all sorg, vill inte bli bitter när jag förstår att allt är över, vill egentligen inte ge upp än....
Dessutom vill jag inte hamna i de anklagandes hörn, i de hörn hos de som bara pekar ut de skyldiga utan att se helheten, utan att förstå sin del i det hela, utan att sortera och utan förståelse..
Jag vill förstå! Förstå hur du ena dagen kan vara som vanligt; hålla om, krama, kyssas, ligga tätt intill utan att något märks... Och nästa dag lämna mig.. Jag vet ju att du inte är en elak människa!! Vet ju att du är rationell, intelligent, tänkande, klurande, vänder och vrider på allt för att se problemet ur alla vinklar..
I alla år har jag sagt: "är du mig otrogen så lämnar jag dig"... Nu är det enda jag kan tänka: kom tillbaka, vi löser det här och går starka ur krisen! Vill inte anklaga, vill bara gå vidare tillsammans och få uppleva alla de drömmar som du har pratat med mig om, allt du har velat göra tillsammans med mig.

Visst har vi haft diskussioner! Och jag har varit på väg att gå flera gånger om.. Du har alltid övertygat mig om att det är så viktigt att inte skiljas när man är på botten och inte gifta sig när man är på topp, att våra diskussioner står för 10 % av tiden, medan 90 % är så bra med samtal som får oss att växa både som personer och som par... Att jag var ditt allt, att jag var den enda du kunde prata med, som fick dig att öppna dig, som du kände förstod dig..
Senast för en vecka sedan sa du det... Nu är allt borta.. Hur???

Jag vet hur det är att vara förälskad, den där euforiska känslan som sprider sig i kroppen när man tittar på "föremålet" för sin förälskelse. Den där bubblande kittlande känslan som börjar någonstans i tårna och stiger sedan i rasande fart vidare upp genom kroppen.. Svårt att motstå när detta händer..
Men är inte kärlek något djupare? Är det inte kärlek när den kittlande känslan har lagt sig och man istället känner en värme sprida sig i kroppen när man tittar på "föremålet" för sin kärlek? När man går och väntar på att den andra ska komma hem för att få dela dagens upplevelser och blir varm i kroppen när man hör "hallå" ute i hallen? Eller när något händer och den första man vill ringa är den man älskar?
Att efter snart 9 års förhållande vilja sitta och hålla frun i handen fast du kör bil? Att vilja ligga tätt intill och hålla om varje natt i 9 års tid? Är inte det kärlek? Om inte det har försvunnit hur kan då kärleken ta slut?

Ibland mår man dåligt och man fattar beslut som man inte skulle ha fattat om man inte hade mått dåligt.. Därför är det väl så viktigt att man tillåter sig själv att revidera sina beslut och ge sig själv chansen att få gå tillbaka och börja om på nytt?
Kanske har jag fel...
Kanske är allt över.....
Men jag vill inte! Jag vill slåss för den kärlek jag vet att du fortfarande känner även om förälskelsen grumlar din syn....
Hur? Vet inte...

Chock

Sitter i solen och försöker få solens värme att tränga in i min genomfrysta, kalla kropp. Kan inte förstå det som händer mig, hela mitt liv vänds upp och ner.
Från att ha varit älskad till att vara ratad, slängd i soptunnan.. Utan förvarning från en dag till en annan.. Hur kan det hända?
Är det för att det är vår? För att solen skiner? Eller något annat?
Hur kan man ena dagen säga att man är rädd att förlora dig och nästa dag åka till en annan kvinna? Förstår inte..
Hur kan man ena dagen ta ett gemensamt lån i banken och dagarna efter vilja skiljas?


Cyrene