En medelålders kvinnas alla vemödor!

Häromdagen diskuterade jag med ett gäng kloka förtroendevalda på jobbet om yrkets fram- och baksidor när detta med att man förr ofta pratade om att kvinnor ofta arbetade "dubbelt" dök upp. En klok kommentar från en av de manliga närvarande var att det var ju sällan någon frågade en man hur han hann med både jobb och hem med fru och barn! Däremot kunde frågan ställas till en kvinna utan att man egentligen höjde på ögonbrynen.

Den här diskussionen fick ju naturligtvis igång mina tankar och jag började fundera i lite vidare ringar, saker som jag egentligen har diskuterat tidigare på bloggen. Men kanske tål det att diskuteras igen... 

Har vi egentligen kommit så mycket längre i diskussionen kring varför det är olika för kvinnor och män när det gäller yrkesliv och hem? Är det kopplat till kön eller är det mer personlighetsknutet? Eller beror det helt och hållet på uppfostran? Har kvinnor heltidsarbetat för kort tid för att det ska ha hunnit "sätta sig" i samhället att vi helt enkelt måste dela på bördan hemma? För att våra mödrar ska ha uppfostrat sina pojkar till att "dona" i köket istället för att hjälpa pappa med att snickra eller byta däck?

       

                             (lånad från Robert Nybergs hemsida)

För att inte tala om den stereotypa kvinnan som visas upp i alla reklambilder, filmer eller tidningar. Kvinnan ska vara ung, smal, ha allt på rätt ställe (dvs inget får hänga, slänga eller vara av degig art), intelligent (men inte för intelligent), ha erfarenhet (men inte för mycket), vara empatisk (men absolut inte klängig), sympatisk (men inte för trevlig), vältränad (fast inte mer än du själv) och sist men inte minst gärna ha ett välbetalt arbete (men naturligtvis inte för välbetalt för då kan du ju känna dig underlägsen).

Där känner jag att jag inte riktigt hänger med.... Ställer kvinnor samma krav på män, eller bättre uttryckt: upplever män att kvinnor ställer samma krav på dem? För det kanske är det detta handlar om? Att vi kvinnor (eller tydligen/åtminstone jag) upplever att männen ställer dessa krav på oss kvinnor? För det är helt klart att jag inte längre lever upp till bilden av medias perfekta kvinna: jag är varken ung eller smal längre, det mesta hänger fast jag tränar eller åtminstone försöker träna, jag orkar inte alltid vara varken empatisk eller sympatisk, håret blir grått i mittbenan där det syns (bara för att dj-vlas med mig så har färgen inte ändrats på bakre delen av huvudet, där är det fortfarande mörkt) så åldern avslöjas med jämna mellanrum fast jag försöker dölja det med dyra besök hos frisören. 

                                

Frågar mig ofta varför jag hänger med i den här karusellen, men finner att när det gäller håret så är det deprimerande att se så grå ut. Träningen? Ja, jag mår ju bättre av att träna, nästan en euforisk känsla infinner sig efter zumbapassen eller efter ett lyckat löppass.... Åldern kan jag inte göra något åt... 

Så om jag mår bättre av att färga håret eller träna så behöver jag ju inte gnälla, eller hur? Nja, men jag tänker på våra små flickor som tvingas in i rollen av att vara söta och våra små pojkar ska vara tuffa, modiga... 

Som flicka ska man, enligt Lindex, gå från att vara så här sockersöt:

                                   

för att sedan övergå till detta:

      

Känns så där, måste jag erkänna.. Å andra sidan är Lindex inte snällare mot männen när de gör reklam, stereotypen av en man finns även där:

        

Kan tänka mig att, precis som många kvinnor, drömmer män om att vara unga, ha tvättbräda till mage (ingen sexpack där inte) och ingen kal fläck mitt på huvudet... Tänk om man instället för att oroa sig för hur man ser ut skulle se till att må bra, ta hand om varandra och göra som denna fantastiska kvinna gör på sin sida:

                                     

Så från och med nu gör vi revolution på temat: vi duger som vi är och vi hjälps åt med allt därhemma så att alla parter orkar med att leva livet! 

Vi är alla princessor och prinsar som förtjänar att leva och må därefter! 

                                   (alla bilder är idag lånade på nätet, utom en som är min egen)

Ny rolig fotoapp

Ytterligare en rolig app att leka med. Gamla foton blir intressanta igen i "Color splash"! :)

                               

      

                                       

Helg med förmån

Sitter och tittar på "Så mycket bättre".. Den här gången är det Ken Rings dag och hans livshistoria berör så djupt. Hur kan en myndighet i vårt så jämnställda och välutvecklade land behandla ett 13-årigt barn på det sätt som han blev behandlad? Utsätta ett barn som mist sin mamma för att det inte ska få återvända till sitt hemland? 

Tänker naturligtvis tanken på den demonstration som idag hölls i Stockholm, de nazister som uttrycker och sprider sitt hat bland människor som är lätta att påverka, en del för att de befinner sig i en utsatt situation... Hur de inte tänker ett steg längre utan på grund av sin okunskap om andra människor tycker att vi ska stänga våra gränser för alla som är annorlunda, födda någon annanstans... Stänga ute människor som flyr för sitt liv undan hat och förföljelse, undan krig och fattigdom.. Var ska vi svenskar då ta vägen om vi en dag måste fly? Har vi stängt våra gränser är väl även andras gränser stängda för oss? 

Precis som Ken den dagen då svenska myndigheten bestämde sig för att han inte skulle få hjälp att ta sig hem till Sverige.. En utsatt situation för vilken 13-årig pojke som helst... Hitta pengar för att ta sig tillbaka till den enda värld man känner till, på egen hand, som 13-åring, när andra barn leker som barn bör göra... Sedan inte ha någonstans att bo utan tvingas lösa mat och husrum dag för dag, som barn, medan andra barn får gå i skolan, ha fredagsmys, äta lördagsgodis... Tvingas in i kriminalitet för att överleva.. 

Tänker på vad som skulle hända om mitt barnbarn skulle råka ut för samma sak som Ken... Naturligtvis blir man extra känslig när det handlar om barn, förståelsen blir så mycket större om man tänker sig att någon som är en del av sitt eget kött och blod skulle råka ut för samma sak. 

Liam som bara är 18 månader gammal, som är så oskyldig i allt han gör...

På många sätt blev det här en helg med förmån, förmånen att få dela Ken levnadshistoria och se den människa han har lyckats bli trots den enorma uppförsbacke, som inte många skulle klara av..

Även förmånen att få dela tid med barnbarnet! Här fikastund med gammelfarmor på Marieberg

                                    

                                    

Det är till och med en förmån att få höra denne lilles snarkningar när han sover i sin säng, för att inte tala om när han vaknar och glatt deklarerar att nu är det dags att gå upp och läsa lite i sina böcker.

                                    

Eller när farfar P visar fåglarna där ute som äter frön och flyger fram och tillbaka! Fast de är spännande att titta på så är det i alla fall roligast med böckerna, så helst ska man sitta i knät och peka på allt! 

                                   

                                   

Äpplen finns det ju fortfarande som man kan plocka i trädgården. Det är ju också en förmån för en liten pojke :)

                                          

                                     

                                     

Kanske borde alla fokusera på att vara lyckliga med sin familj istället för att bry sig om vem eller vilka som får komma till Sverige? Kanske kan vi fokusera på vårt samhälles förbättringsmöjligheter istället för att sprida osanningar om ex brottsstatistik på minst sagt tvivelaktiga sidor på nätet, där de som ligger bakom föredrar att vara anonyma istället för att vara öppna med sin identitet. Kan det vara så att om vi tog bättre hand om varandra så skulle världen se bättre ut? 

Sköt om er där ute och bry er om varandra!