Magnolia Royal Star

Kan inte bara göra deppiga inlägg, måste lägga in något med glädje i och då får det bli min blommande Magnolia!





- Posted using BlogPress from my iPad

Lördag

Solen skiner, fåglarna kvittrar och det växer så det knakar i trädgården. Ändå förmår jag inte att ta itu med vårrensning av rabatter, endast ett fåtal är gjorda. Skäms när jag går ut och ser hur dillpionen förtvivlat försöker tränga sig igenom ett lager av gamla bruna löv... Måste ta mig i kragen nu!

Så enkelt att säga men så svårt att genomföra.. Veckan har bara bestått av grubbel... Varför?? Hur kunde det bli så här? Fast egentligen vet jag..
Har ju själv varit där, den brännande smärtan i magen, kraven på att allt man gör ska vara tipptopp... Så dras man ner på botten, inget man gör duger och så plötsligt finner man någon som lyssnar, som ser mig utan alla mina defekter.. Någon som säger att jag duger, att jag t om är vacker... Hur lätt är det inte att falla, trots att man älskar sin äkta hälft, men som kanske inte ser och hör det du säger på samma sätt....

Även om jag med sunda förnuftet förstår allt detta så gör det så ont att gå igenom det... Borde ju vara lycklig över att vi jobbar stenhårt på att få det att funka, att jag ser i hans ögon att han menar det han säger, att även han år dåligt för det han har utsatt mig för... Men det gör ont.... Så ont... Precis som i Lena PH's text.... :(

Vill inte ge upp!

- Posted using BlogPress from my iPad

Från nattsvart mörker till ljus

En vecka och en dag har gått sedan blixten slog ner hos mig. Förstod ingenting, bara att något var fel, så fel.. Såg ingen logisk förklaring, kunde inte för mitt liv förlika mig med det som hände, det kändes så främmande, så oförklarligt...

I onsdags vände så sakta livet mot ljuset igen. Han, med stort H, kom hem... Sa att allt var kaos, inget stämde längre i hans liv.. Han behövde förändring, mådde dåligt, men det var inte mig han ville vara utan...

Pendlar sedan dess mellan hopp och förtvivlan, känslan av att vara manodepressiv är nära till hands. Vågar jag tro, vågar jag hoppas? Jag är ingen ängel, det vet han om och han har varit osäker på mig sedan förra sommaren, då jag hade min kris. Så vem är då jag att döma ut honom och vårt äktenskap? Att tvinga honom att se allt i svart eller vitt?
Jag vet att vi inte alltid reagerar irrationellt! Kan bli arg på honom när det jag egentligen vill är att han ska bedyra mig sin kärlek.. Vem vill bedyra någon sin kärlek när den personen skriker och härjar på dig? Men det är svårt att förlåta ett sådant svek. Även min kris bestod i att söka tröst hos någon som visade uppmärksamhet.. Så har jag då rätten att döma?? Jag kände mig ensam, ouppskattad och vilsen.. Har full förståelse för att man kan reagera så att man söker tröst hos någon som inte har något med vardagsproblemen att göra.

Frågan är bara vad vi gör nu? Vågar jag lita på honom? Tycker mig känna honom så himla väl (skickade ett mail till honom där jag skrev att jag vägrade tro på att hans känslor för mig var över, så väl tycker jag mig känna honom), men tänk om allt är en fasad och den jag känner inte finns utan lurar mig igen? Jag analyserar och ältar, men det är så svårt att hitta svaren, de rätta svaren. Han säger att han inte vill förlora mig... Törs jag lita på det?

Hur går man vidare? Utan att dessutom göra den andre galen med sitt ältande?? Hur hittar man tillbaka till varandra när bägge mår jättedåligt? Den ena för vad den har gjort och den andre för vad som har gjorts mot den....

Vad brukar man säga: två negativa blir positivt... Gäller det här? Vill så gärna tro det.....

Tack, alla underbara månniskor därute som har skickat goa kommentarer till mig! det har verkligen varit en tröst udner dessa helvetiska dagar.
Kram till er alla!