Berg- och dalbana

"Life is a rollercoaster" - en rad i en känd låt. Visst stämmer det? Ena stunden upp som en sol, nästa stund ner som en pannkaka. Chansen att få en hel dag utan negativa tankar är näst intill obefintlig just nu. Det gör ju inte bara livet surt för mig själv utan även för mannen i mitt liv. Vägen tillbaka till tillit är lång, jag vet inte om jag kan hitta på den vägen eller om jag ens vågar påbörja vandringen längs med den.
En mycket klok person i min närhet frågade mig vad jag har att förlora om jag satsar allt ett tag till.. Svaret på den frågan är nog kanske mer komplicerad än bara ett rakt svar. Rädslan av att bli sviken och inte kunna resa sig igen, är så stark emellanåt att jag får lust att kräkas, kan inte tänka klart och vill bara lägga benen på ryggen och fly. I dessa ögonblick spelar det ingen roll hur mycket han övertygar mig om att det bara är jag som gäller, att inga tankar finns på någon annan, att han bara vill ställa allt till rätta.. Alla dessa argument biter inte, jag skakar i hela kroppen och vill bara fly rädslan och smärtan. Så försvinner känslan för en stund, börjar lyssna och ta in.. Tills förtvivlan dyker upp igenoch jag bara får för mig att han stannar för att jag är ledsen... Att han får stå ut med anklagelser mm pga att han stannar tänker jag inte på... Är inte rationell i dessa lägen!
Har fått en sådan bra förklaring på hur vi människor funkar! Vi har alla ett barn inom oss, där alla känslor finns, har det inre barnet inte kontakt med den vuxne inom oss (där all rationalitet och förnuft finns) så har vi svårt att tänka logiskt i en pressad situation som styrs av känslor oavsett om det handlar om rädsla, kärlek eller stress av någon sort. Jag gillade verkligen den här förklaring eftersom jag känner igen min reaktion så väl.
Försöker återkomma till att vi alla kan begå misstag, ingen är perfekt! Definitivt inte jag själv! Har under många år diskuterat saker som har varit helt befängda, som har dragit ner vår relation och som dessutom har gett oss problem vi inte borde ha, sådant som har legat i min ryggsäck. Har förstått att min oro är baserat på saker från barndomen (sådant som jag alltid har varit allergisk mot, har tyckt att man inte får "skylla" på barndomen, att man själv är ansvarig för hur an mår och hur man reagerar). Att inte kunna lita på män som baserar sig på en pappa som försvann, som aldrig tog sitt ansvar..
Naturligtvis är jag inte ansvarig för det som har hänt, det vet jag. Men någonstans inom mig så känner jag ändå att om jag inte hade sårat honom så kanske det här aldrig hade uppstått. Nu måste jag lära mig att sluta älta, sluta gå igneom allt igen och kräva svar, allt har inte svar. Alla våra reaktioner eller handlingar har inte förnuftiga svar, inga logiska svar utan kanske är det bara att inse att man kan begå misstag?
Våga satsa utan rädsla för morgondagen? Klarar jag av det? Eller ska jag dra mig ur medan jag fortfarande har chansen och känner mig någorlunda stark? Riskera att förlora det vi har för alltid, för tänk om han menar allt han säger? Tänk om det faktiskt är sanning och jag bara är för rädd för att våga satsa? Vad kommer jag då att känna om några år?
Kanske ska jag ta vara på alla skratt vi trots allt har tillsammans? Alla de gånger han får mig att se det komiska även i tragiska situationer. Kan jag lagra dem och ta fram dem när jag behöver det? Lagra kärleken han ger mig och ta fram den i mina mörka stunder när han inte är vid min sida och allt börjar om igen? Kan jag ta tillvara de samtal där vi diskuterar våra arbeten, bollar idéer, ger varandra feedback, stöttar och vänder och vrider på problem - lagra den energi som dessa samtal ger?
Som maken så klokt sa igår: vi letar ofta efter så många saker i en partner; samtal, värdegrund, någon att ha roligt med, någon att vara förtrolig med, någon som är en bästa vän, en "sexbomb" osv. När vi så hittar någon som har det mesta som vi söker så kanske vi retar oss på en liten del som inte riktigt stämmer överens, att sökandet aldrig slutar, istället för att utveckla det som finns i vår partner och gemensamt utforska nya sidor som vi inte visste om att vi hade innan.

Jobbig situation... Tror jag väljer att ta en tur i trädgården innan det är dags att packa bilen för dagens färd mot nya mål!

Söndagsmys med trädgård

I ett försök att bryta ältandet som pågår i mitt huvud ägnar vi oss åt trädgård och en del trivialiteter som måste göras. Tvätt hänger ute och torkar i solen och de ljumma vindar som blåser torkar den på ett kick.
Hittar en hel del godsaker i trädgården som ger mig en vitamininjektion! T ex ljuvligt doftande liljekonvalj, dillpionen som blygt visar sin första blomma:



Bilderna är tagna med iPaden, lite udda format att gå runt och fota med, men kul att testa :-)
Det som piggar upp mest i trädgården just nu är nog ändå de klematis som blommar:









Läckra till tusen, tycker i alla fall jag.
Passar även på att njuta av soldäcket, vem vet om det är sista sommaren i huset? Inte bara på grund av det vi går igenom utan för vår jobbsituation med 15-17 mil till jobbet. Enkel resa.. Det tär på krafterna. Den här tiden på året är ok, men vintern är inte rolig. När vi nu dessutom har fått tag på en övernattningslägenhet i Uppsala så kan det bli riktigt bra, framförallt vintertid.
Frågan är nu bara huset... Hur gör vi med det? Trädgården? Kan vi vara utan den? Klarar jag mig med bara en balkong att odla på?
Först kanske vi ska lösa fråga nr ett...


Posted using BlogPress from my iPad

Favoritdvärglönn

Bara älskar denna underbara röda färg på de flikiga bladen





Cyrene