Underbara lördag!

Lördag, studentfest för P's fjärde och nostalgin är på topp! Det var bra blött i ögonvrån igår när vi såg på utlöpet av gymnasisterna hos P som insåg att nu har han bara en kvar i skolan...
Det är alltid lika trevligt när släkten samlas och nu har det varit tätt mellan varven. Födelsedagar och studenter avlöser varandra! Vågen är inte snäll mot mig.... Har inte heller hunnit med zumban, för huset ska ju städas och jag kan inte påstå att det har blivit mycket städa av på senaste tid med flytt av vissa grejer till Uppsala... Det får bli en extra lång löptur imorgon bitti!

I trädgården händer det saker, mest åt det torra hållet. Jösses, vad törstiga alla växter är! Trevligt är ändå att se att rosorna har kommit igång.
Leda är en av favoriterna som jag aldrig tröttnar på att ta kort på:


Så vacker med sina rosaröda knoppar som sedan övergår alltmer mot det vita. Även Hope for Humanity blommar, men även i år är blommorna små, fast jag tycker nog att tillväxten är bättre än förra året.



Kvalitén på korten är inte den bästa, tog med iPhonen, orkade inte springa in efter kameran.
Har försökt rensa i rabatterna men det är stenhårt.. Nu har jag vattnat så vi får hoppas att det mjukas upp lite. Förhoppningsvis kan jag få en snyggare rabatt imorgon.

Underbara ledighet!

Tänk vad skönt att äntligen kunna vara positiv en längre stund än bara någon timme! Så skönt det har varit med ledighet, sol, samvaro, nya inslag och få känna sig älskad!
Någon slags försvarsmekanik inom mig vill ändå slå till och säga "vi får se hur länge det varar", men just idag så känns det positivt och har så gjort under helgen, med vissa undantag. Ibland två steg fram och ett bakåt igen, men mestadels har det varit framåtsyftande. Kan det vara annat än positivt när man märker att den man delar sitt liv med gör allt för att det ska vara bra? Känns skönt att kunna skriva det efter alla deprimerande inlägg, fyllda av rädsla och känslan att vilja fly undan allt.
Vi läser just nu boken "Hemligheten" av Dan Josefsson och Egil Linge. Vi läser den tillsammans och diskuterar. Helt underbar känsla av förståelse! Att våga öppna sig totalt, även för någon man delat bo med i nio år, är inte lätt! Rädslan av att känslorna upplevs som konstiga eller "inte ok" finns där, men suddas sakta men säkert ut. Om båda lever med den känslan är det inte lätt att våga släppa taget om kontrollen.
Kanske underlättar det att solen skiner? Att trädgården är nyklippt, kanterna runt rabatterna fixade (ävenom de behöver rensas också), övernattningslägenheten invigd och vi börjar dessutom känna att vi trivs bra på bägge ställena! I övernattningslägenheten kan vi njuta av att leva stadsliv och hemma njuter vi av landet! Något stor "sommarstuga" kanske, men varför inte? ;-)
Dessutom var vi och tittade på insläppet till balen då makens yngsta son tar studenten i år. Som vanligt var de så vackra, i sina underbara klänningar och kostymer!


Det är alltid en njutning att se ungdomarna gå på sin bal, fyllda av förväntningar och spänning inför vad kvällen har att erbjuda, men även så hoppfulla inför framtiden och vad vuxenlivet har att ge.
Jag hoppas att alla får en lysande framtid och att deras önskan slår in!

Berg- och dalbana

"Life is a rollercoaster" - en rad i en känd låt. Visst stämmer det? Ena stunden upp som en sol, nästa stund ner som en pannkaka. Chansen att få en hel dag utan negativa tankar är näst intill obefintlig just nu. Det gör ju inte bara livet surt för mig själv utan även för mannen i mitt liv. Vägen tillbaka till tillit är lång, jag vet inte om jag kan hitta på den vägen eller om jag ens vågar påbörja vandringen längs med den.
En mycket klok person i min närhet frågade mig vad jag har att förlora om jag satsar allt ett tag till.. Svaret på den frågan är nog kanske mer komplicerad än bara ett rakt svar. Rädslan av att bli sviken och inte kunna resa sig igen, är så stark emellanåt att jag får lust att kräkas, kan inte tänka klart och vill bara lägga benen på ryggen och fly. I dessa ögonblick spelar det ingen roll hur mycket han övertygar mig om att det bara är jag som gäller, att inga tankar finns på någon annan, att han bara vill ställa allt till rätta.. Alla dessa argument biter inte, jag skakar i hela kroppen och vill bara fly rädslan och smärtan. Så försvinner känslan för en stund, börjar lyssna och ta in.. Tills förtvivlan dyker upp igenoch jag bara får för mig att han stannar för att jag är ledsen... Att han får stå ut med anklagelser mm pga att han stannar tänker jag inte på... Är inte rationell i dessa lägen!
Har fått en sådan bra förklaring på hur vi människor funkar! Vi har alla ett barn inom oss, där alla känslor finns, har det inre barnet inte kontakt med den vuxne inom oss (där all rationalitet och förnuft finns) så har vi svårt att tänka logiskt i en pressad situation som styrs av känslor oavsett om det handlar om rädsla, kärlek eller stress av någon sort. Jag gillade verkligen den här förklaring eftersom jag känner igen min reaktion så väl.
Försöker återkomma till att vi alla kan begå misstag, ingen är perfekt! Definitivt inte jag själv! Har under många år diskuterat saker som har varit helt befängda, som har dragit ner vår relation och som dessutom har gett oss problem vi inte borde ha, sådant som har legat i min ryggsäck. Har förstått att min oro är baserat på saker från barndomen (sådant som jag alltid har varit allergisk mot, har tyckt att man inte får "skylla" på barndomen, att man själv är ansvarig för hur an mår och hur man reagerar). Att inte kunna lita på män som baserar sig på en pappa som försvann, som aldrig tog sitt ansvar..
Naturligtvis är jag inte ansvarig för det som har hänt, det vet jag. Men någonstans inom mig så känner jag ändå att om jag inte hade sårat honom så kanske det här aldrig hade uppstått. Nu måste jag lära mig att sluta älta, sluta gå igneom allt igen och kräva svar, allt har inte svar. Alla våra reaktioner eller handlingar har inte förnuftiga svar, inga logiska svar utan kanske är det bara att inse att man kan begå misstag?
Våga satsa utan rädsla för morgondagen? Klarar jag av det? Eller ska jag dra mig ur medan jag fortfarande har chansen och känner mig någorlunda stark? Riskera att förlora det vi har för alltid, för tänk om han menar allt han säger? Tänk om det faktiskt är sanning och jag bara är för rädd för att våga satsa? Vad kommer jag då att känna om några år?
Kanske ska jag ta vara på alla skratt vi trots allt har tillsammans? Alla de gånger han får mig att se det komiska även i tragiska situationer. Kan jag lagra dem och ta fram dem när jag behöver det? Lagra kärleken han ger mig och ta fram den i mina mörka stunder när han inte är vid min sida och allt börjar om igen? Kan jag ta tillvara de samtal där vi diskuterar våra arbeten, bollar idéer, ger varandra feedback, stöttar och vänder och vrider på problem - lagra den energi som dessa samtal ger?
Som maken så klokt sa igår: vi letar ofta efter så många saker i en partner; samtal, värdegrund, någon att ha roligt med, någon att vara förtrolig med, någon som är en bästa vän, en "sexbomb" osv. När vi så hittar någon som har det mesta som vi söker så kanske vi retar oss på en liten del som inte riktigt stämmer överens, att sökandet aldrig slutar, istället för att utveckla det som finns i vår partner och gemensamt utforska nya sidor som vi inte visste om att vi hade innan.

Jobbig situation... Tror jag väljer att ta en tur i trädgården innan det är dags att packa bilen för dagens färd mot nya mål!