Om tonårssöner

Att vara tonårsförälder är minsann inte den lättaste uppgiften en vuxen människa "kan ta sig an". Dessutom kan det väl ses som mer eller mindre frivilligt, med tanke på att det är nog inte det första som dyker upp i ens hjärna när tanken på att skaffa barn dyker upp. Att man ska bli tonårsförälder. Jösses, tur är väl det, annars skulle det väl inte födas några barn alls...

Sonen, snart 16, har precis haft sitt första sommarjobb. Hos grannen.. Han skulle måla bla annat deras magasin. Dag ett gick bra. Dag 2 mindre bra. Sonen hade nämligen inte förstått, trots ivriga uppmaningar och påpekanden av mamma, att man kanske ska gå och lägga sig i tid om man ska jobba och att tröttheten sällan kommer dag 1 utan oftast dag 2. Så innan kl 10 dag 2 vill sonen sluta sitt sommarjobb "för att det är alldeles för jobbigt"!!! Vart är vi på väg??? Jag, som den förståndiga och ansvarsfulla mamma jag är ( !) gick på om att man ska ta sitt ansvar och fullfölja det man har lovat osv.. Tillslut "ångrade" sonen sig och gick tillbaka till arbetet efter att ha begärt en dag ledigt för att vila upp sig...

(bild lånad på nätet)

Idag, tre veckor senare och endast 8 arbetsdagar senare (arbetsgivaren var bortrest) så är han överlycklig över att "arbetet" är över. Vad ska det bli med denna gosse som inte orkar jobba? Som inte gläds åt sin lön eller snarare inte räds för att den blir mindre än vad han hade tänkt sig från början. Det skulle ju köpas bärbar dator och ny mobil... *suckar ljudligt*

Nåja, fortfarande lever den här tonårsmamman på hoppet att han ska mogna under gymnasietiden..

Just nu skulle jag vilja finna lite tröst i något gott....
Det här kanske?

Minns med saknad de underbara Pain au Chocolat som jag åt i Frankrike under de år jag bodde där..

Eller varför inte ett ljummet Pain aux Amandes:

Mmm, så gott det vore... Tur att jag inte har några till hands! Det mår vikten bra av! ;)