Fick lite perspektiv på saker och ting igår kväll när jag såg ett program om en frivillig grupp med kirurger från England som tar sig an barn från utvecklingsländer som lider av deformationer i ansiktet (pga tumörer eller annat). Där var det inte fråga om skönhetsoperationer utan verkliga deformationer! Ingen näsa som var för stor, bröst som är för små eller för mycket fett runt midjan.. Den ena pojken hade en tumör som vid första operationen vägde ett kilo. De fick operera vid två tillfällen för att kunna ta bort allt. Pojken vart ingen skönhet, men fick en ökad självkänsla som tillät honom att gå med huvudet högt och inte titta bort från alla! Denna grupp läkare arbetar hårt för att kunna hjälpa de redan utsatt som inte har en chans till ett bättre liv utan deras hjälp. Ingen tvingar dem utan det är helt av egen fri vilja och framförallt empati.
Här gnäller folk för att de inte orkar träna (däribland jag själv), inte orkar ta tag i sina liv, inte vill löneförhandla själva, inte vill ställa krav på arbetsgivaren själv utan det ska hela tiden någon annan göra och helst utan att man ens ber om hjälp!
Visst, jag är självklart medlem i ett fackförbund och jag vill att de bevakar mina rättigheter.. Men jag vet att de måste få reda på mina problem för att kunna hjälpa mig, jag kan inte kräva att de ska veta utan att ta kontakt med dem. Och förresten, vad då "de"?? Facket är jag! Utan medlemmar - inget fack. Tillsammans är vi starka, tillsammans får vi bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö. Vi tillsammans äger frågorna!
Tillsammans kämpar vi för en bättre värld, inte "de" eller "någon annan"!
Glad Påsk!
(Nu har jag i alla fall fått gnälla av mig lite)
