Han är bara 17 år och livet leker än...

Nåja, inte riktigt ännu. Men i natt kl. 03:14 fyller min son 17 år.Kan knappt tro att det är sant! Det känns som om det var igår jag fick åka in med värkar och på tre timmar var han född. Bråttom redan då.
Idag hoppas jag att han är nöjd med sin present, jag tror han blev rejält överraskad. Vi hade alla gått ihop för att kunna ge honom en rejäl present nämligen en systemkamera som han behöver till sin utbildning på It-media.



Visst ser han nöjd ut? Jag hoppas verkligen det, hoppas att hans intresse för foto och konst komemr att utvecklas nu när han kan experimentera hur han vill!
Grattis på 17-årsdagen lite i förskott!

Så det kan bli!

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Ibland blir det till det bättre och ibland till det sämre. Ibland är det ett "helvete" att veta och ibland att inte veta.. Blir man klok av det? Nej, det gör man inte. Men förhoppningsvis faller allt på plats och vi kan se på saker och ting med mer erfarna ögon och kanske har vi då blivit lite klokare trots allt.
Jag hade ett långt mysigt samtal med en kollega idag som jag ser som någon mycket klok! Hon har alltid hjärtat på rätt plats, en pärla för våra elever som alltid sätter deras behov i första hand utan att för den skull "curla". Hon kan även sätta oss andra på plats när vi inte tänker på de som inte hänger med i undervisningen på samma sätt som de övriga i gruppen. Vad skulle vi vara utan dig? Lost, skulle jag vilja säga...
Ibland när vi går igenom saker, som vi inte förstår, måste vi få prata av oss och dela dessa svåra saker med en medmäniska som varken dömer eller kommer med pekpinnen. Hör och häpna, under samtalets gång så kanske man kommer på att det är nog inte så farligt, kanske är det t om riktigt bra.
Inom skolans värld händer det ofta att vi stöter på svåra konflikter, barn som är utsatta av andra barn eller av vuxna, kollegor som far illa eller föräldrar som inte kommer överens om barnen vid en skilsmässa. Många av dessa situationer kan ibland bli för mycket att bära när jag märker att jag inte kan göra något, att det ligger utanför min makt... Har man det sedan jobbigt hemma så blir situationen outhärdlig!
Minns så väl en historia som en vännina berättade för mig en gång: en bekant hade haft det tufft ett tag och hade bestämt sig för att skiljas. Av någon anledning så byter hon jobb och kommer då på att det var hennes förra jobb som gjorde att hon mådde dåligt, inte hennes man. Vilken tur att de inte hann skilja sig. Då undrar jag: hur många finns det där ute som kanske inte borde ha skiljt sig? Kanske bara bytt jobb?
Livet är outgrundligt, så vilken tur att jag har en kollega att luta mig mot ibland. Hoppas att hon upplever samma sak med mig.
Ta hand om varandra!

Hur svårt kan det vara?

Tänk att det ska vara så ofantligt svårt att få tiden att räcka till! I över en månads tid har jag haft en bok, en mycket bra sådan, liggandes på sängbordet. Varje morgon när jag har gjort mig i ordning för att åka till jobbet så har ögonen fastnat på boken och jag har tänkt: ikväll ska jag minsann unna mig att läsa lite. Sedan kommer kvällen, jag blir sen hem från jobbet och så är det samma visa igen... Ska bara skriva några omdömen, rätta några prov eller andra inlämningsuppgifter, förbereda morgondagen och ....
När huvudet väl når kudden så vill ögonen bara "vila lite"..Sen sover jag som en stock.. Att man senare vaknar runt 3-4 snåret och kommer på sådant man inte får glömma dagen efter är en annan femma.
Min goa tonåring blir sur på mig när jag förklarar att jag är trött och inte orkar med att hämta 6 mil enkel resa efter att ha varit i Stockholm och kört 20 mil enkel resa... Undrar om jag var lika krävande när jag var tonåring? Det har jag i sådant fall som tur är glömt bort!! ;)
Idag är det första dagen på jättelänge som solen har tittat fram och vi har haft hela -7 grader! Lycka säger jag, medan mina elever muttrar om kyla... Men när det har regnat och varit grått i en månads tid så jublar jag över detta! Det är ju december; då vill jag ha vinter!
Fast sanning att säga vill jag egentligen ha vår... Maj, kanske?

Så här vackert skulle jag vilja ha det! Varmt och skönt och strålande sol. Nåväl, innan jag kan börja längta efter det så ska ju tomten komma och hälsa på.. Kanske kommer min tomte i februari nästa år också??? Jag hade ju nämligen turen att få återbesök av tomten. Maken ringde mig en dag i februari när jag satt på tåget hem från Stockholm och berättade att tomten hade kommit förbi och beklagat så mycket atthan hade glömt en julklapp.. Till lilla mig! Mmm, nyfikenheten var stor när jag fick vänta i 2 timmar för att få reda på vad paketet innehöll... Sedan dess har den presenten följt mig överallt.. Min bärbara lilla Acer one. Blå, dessutom, som är min favoritfärg. Den, hade tomten förklarat, fick jag för att jag vart uttagen att åka till Genève och ILO's konferens.
Men eftersom det varken är maj eller jul ännu så får jag väl förbereda mig för att fira goa tonåringens födelsedag på måndag. Hoppas att han blir glad för presenten!!
Ni får så klart se bilder här sedan på reaktionen! :)