Om att jobba med sig själv

Ibland får vi, frivilligt eller ofrivilligt, möjlighet att se över våra värderingar och kanske framförallt principer. Hur vi tacklar det är oftast helt upp till oss själva men det påverkas naturligtvis av hur personer i vår närhet bemöter oss när vi befinner oss i kris.
Just nu ser jag över alla mina principer. Jobbig fas i mitt liv där jag har fått inse att livet inte alltid är svart eller vitt, utan det finns så många saker som påverkar hur vi reagerar inför olika situationer att det ibland är omöjligt att vidhålla den princip man har levt efter under många år, kanske ett helt liv.

Alla gör misstag, så även jag. Att kunna förlåta misstag är en dygd vi inte har råd att vara utan, jag kan i alla fall inte vara sådan att jag sticker huvudet i sanden och säger att jag inte förlåter för att sedan om några år undra om det hade kunnat funka. Bättre att kämpa och sedan ge upp när man är säker på att det inte funkar, som en mycket klok person i min närhet sa till mig under veckan. Better safe then sorry, kan i det här läget vändas på och tolkas som att jag först ska utröna alla möjligheter innan jag ger upp..

Många må tycka att jag är en idiot som tänker så här. Att jag aldrig borde förlåta ett sådant svek! Men vem är jag att döma? Jag som själv har fastnat i ett negativt tänk där enda vägen ut var någon som gav mig uppmärksamhet? Även om det bara stannade i det.. Vem är jag att säga att jag aldrig hade kunnat göra så? Framförallt, har jag rätten att ge upp innan jag har uttömt alla möjligheter till lycka?

Ted Gärdestads låtar går just nu på högvarv hemma hos oss, dels för romantiken, dels för det hopp som finns i dem! Vill tro, vill hitta lyckan igen.



- Posted using BlogPress from my iPad

Glädje över livet

Försöker till varje pris vända mitt liv till det positiva. Har inget att klaga över egentligen: är inte sjuk (vad jag vet), har en underbar son, har katter som kryper upp i knät och visar kärlek, har en man som försöker ställa allt till rätta (tror jag), har ett underbart utmanande jobb där jag får utvecklas och ständigt ställas inför nya utmaningar som leder till insikter och låter mig se andra sidor av mig själv som jag inte visste att jag hade. Dessutom har jag underbara kollegor som visar att de finns där för mig, f.d. kollegor som finns där och är mina vänner i vått och torrt!
Vad har jag då att klaga över? Inget alls egentligen! Misstag gör vi alla, en del större, en del mindre. Är vi sämre människor för det? Nej, verkligen inte, det visar att vi är mänskliga och utmanar också till utveckling. Utveckling av den egna insikten att vi kan lära av misstagen och gå starkare ur dem.
Så om jag inte har något att klaga över, varför mår jag då som jag gör? Hur får jag bort eldklotet i magen som skickar ständiga elstötar ut i min kropp av rädsla och viljan att fly undan det som gör ont?
Tillåter mig istället att längta efter sommaren och rosornas doft! Att få gå runt bland dem, klippa bort lite överblommat och få doppa näsan i deras underbara koppar av doft som blåser bort tankar på sådant som gör ont. Få gå barfota och låta gräset smeka mina fötter, låta den känslan sprida sig i kroppen och smeka bort smärtan av livets otrevligheter.

Rosen Hope for Humanity får vara symbol för detta!
Dags att bli vuxen och ta hand om mig själv!

Att hitta tillbaka

Hur gör man när mörkret och paniken griper tag i dig? När allt du trott på ställs på sin spets? När du inser att tilliten, som du trots allt hade, flög sin kos i det ögonblick sveket hände... Att diskussionerna om att det värsta skulle hända och hur jag skulle reagera då blir helt irrelevant i det ögonblick det befarade inträffar...
Anser mig vara en principfast person med bägge fötterna ganska stadigt på jorden. Har insett att mina principer kan ruckas på om behovet finns...
För vem är jag att döma ut nio år av mitt liv? Nio år som naturligtvis både har bestått av glädje och förtvivlan, såsom livet är.
Jag har många gånger sagt till mina elever att man måste kunna reflektera över sitt eget ståndstagande och sina egna åsikter, att allt inte är svart eller vitt. Nu får jag leva efter det själv och jag känner att jag vill ge det en chans, vill inte tro att det är över, precis som jag tänkte under de dagar det pågick.. Det är inte det som är problemet...
Jag ser att han är ärlig och att även han mår dåligt av det som hänt, men frågan för mig är: hur gör jag för att mota bort rädslan av att det kan hända igen? Hur motar jag bort paniken????
Jag vet att man aldrig kan garantera saker och ting som händer i framtiden, har alltid sagt det i alla sammanhang, men nu är jag livrädd och vill ha garantier jag vet är omöjliga att begära av någon...
Rädslan ligger som en knut i magen som skaver och skaver...
Vill tro, vill hitta tillbaka, vill tro på det jag ser i hans ögon, tro på hans förtvivlan över att han inte kan vrida tiden tillbaka och få det ogjort..
Hur blir jag trygg igen? Hur motar jag bort hans rädsla över att jag ska "ge igen"?
Alla drömmar som vi har, går de att bevara? Kan vi hitta tillbaka?


- Posted using BlogPress from my iPad