En arbetsvecka närmare påsk och fallet med den "neutrala skolan"...

Veckorna rusar fram som de alltid brukar göra under vårterminen, jag hinner knappt andas så är veckan över och arbetet hopar sig. Trots det så måste jag nog erkänna att jag har världens bästa arbete just nu! Jag går upp 05.30 (ibland tidigare), hinner få se solen stiga upp (ibland så trött att jag knappt ser handen framför mig), rusar till jobbet kl. 07.00 och sedan går dagen i ett.
Veckan som just har gått hade jag dessutom turen att få möta 160 engagerade lärare som deltog i en två-dagars konferens med massor av intressanta seminarium som handlade om retorik mm.
Kan det vara så att lärare är ett konstigt släkte? Känner ju att jag knappt hinner andas mellan uppdragen men ändå skulle jag inte kunna tänka mig att byta arbete, för vad är mer utvecklande än att få möta ungdomar som dagligen tar sig an utmaningen att lära sig saker? Ibland mer eller mindre motiverade...
Visst är vi lärare ett mysko släkte, vi brinner för att utveckla vår verksamhet, ingen lyssnar på oss när vi talar om vad eleverna behöver (för "någon annan" ska forska om skolan och tala om vad vi behöver), lönen är ett hån jämfört med de som har lika lång akademisk utbildning... Men vårt huvudsakliga uppdrag att leda vår framtid (dvs barnen och ungdomarna) mot ett bättre samhälle gör att vi antar oss utmaningen med liv och lust trots de bistra förutsättningarna. Därför är det för mig obegripligt att förstå hur en kommun, rektor, skola, präst mm har kunnat behandla den stackars flicka från Bjästa på detta vis? Hela vuxenvärlden sviker, pojken gör sig skyldig till ännu en våldtäkt och kommunen fortsätter att kränka flickan genom att vägra betala den interkommunala ersättningen som det innebär för dem när flickan går på skola på annan ort!
Det hela blir ju inte bättre av att folk mordhotar den skyldige pojkens familj... Som om det hela inte vore ont nog ska människor börja bedriva kampanj mot familjen för att hämnas flickan! Var fanns de när de inte trodde på flickans historia? Var fanns hennes stöttning då?
Nej, skäms på de som nu tar "chansen" att ge sig på familjen till pojken, de har på sitt sätt drabbas tillräckligt genom att pojken har gjort sig skyldig till detta. Att som förälder bli tvingad att förstå att ens egen son är kapabel till en sådan gärning måste vara hemsk och gärningen blir inte ogjord för att man ger sig på dem. Stötta istället flickan genom att hjälpa henne med vänskap och uppmuntran när den behövs! Tror inte att hon mår bättre av att någon skickar hatmail till storebro i familjen eller ringer och mordhotar dem...
Men usch, det här inlägget blir inte direkt muntert så låt oss längta till sommaren istället...
Jag längtar såååå mycket efter sol och värme! Den tid som vi har framför oss just nu med slask och gegga överallt är inte allt för rolig. Lite ledigt vore nog inte så dumt det heller, även om jag trivs med mitt jobb. Känner att kroppen sviker lite emellanåt och en envis förkylning ligger hela tiden på lur och vill angripa mig....

Lite blåsippor i trädgården vore inte så dumt. Jag är säker på att de ligger på lur de också under, det nu tunnare, täcket av snö.Eler varför inte hoppa direkt till juni och få se min underbara plymspirea så här fin.... Jag längtar...

En alldeles underbar vårmorgon!

Allt som oftast förundras jag över hur både livet och humöret kan svänga från den ena stunden till den andra, från att vara sprudlande glad till att bli fullkomligt rasande över småsaker.. I dessa ögonblick undrar jag om jag är för stressad eller helt enkelt en labil person?! Men av arbetsbördan att döma den senaste tiden föredrar jag att tro på det första alternativet.
Denna lördagsmorgon har i alla fall bjudit på massor av sköna stunder. Trots att vi vakande tidigt så har vi njutit av frukost i sängen till Stieg Larssons "luftslottet som sprängdes" på dvd. Utanför lyser solen från klarblå himmel och det droppar mängder från taket ner på vårt trädäck utanför sovrummet. Ett drippdropp som talar om att våren skyndar hit! Det är jag så tacksam för, längtar efter att få börja i trädgården och städa upp etfter vinterns framfart, se över vilka rosor som har klarat sig och vilka som kan behöva nya grannar. Tänk att få tassa ut en tidig morgon i juli och få doppa näsan i en söt citrusdoftande Crownprincess Margareta... Åh... Med en kopp kaffe i ena handen... Finns det något bättre?
Hörde av en kollega som är på Barn- och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö att de kunde sitta på en uteservering och njuta i solen! Så ljuvligt.
Bättre upp vore att kunna ta kanoten och paddla ut på sjön och få njuta av solen och glittret i vattnet..
Men jag får väl ta ett steg i taget och se fram mot julrosen, krokus, blå- och vitsipporna, gullvivor och tulpaner.. Än så länge ligger julrosen under snön, men snart, snart....
Innan jag slutar skriva vill jag passa på att rekommendera den här bloggen där ni kan få se de finaste bilder av en ekorre på besök vid middagsbordet!
Ha en riktigt skön lördag!

Uppkopplad teknikfreak

Har man "problem" om man ständigt har en teknisk pryl vid sin sida? Datorn åker med på varje resa; till och från jobbet, på konferenser, när jag åker och shoppar (ifall vi fikar så kan jag ju koppla upp mig en stund och se om något har hänt)...
När jag ska gå och lägga mig så stänger jag visserligen ner datorn och lämnar den alltsom oftast på kontoret och tar istället med mig min IPod Touch för att kunna kolla en sista gång innan jag somnar. Hör och häpna: IPoden följer även med på TOALETTEN... Har ni hört något så galet? Jag måste vara uppkopplad även där... Jösses, är det något fel på mig?
När jag köper ny mobil måste kameran vara bra. Även fast jag har en jättebra digital systemkamera. Problemet är att den är ju så stor att den bara får följa med när jag ska på något speciellt, så mobilen måste ha en kamera som klarar av vardagskorten.
Varje gång jag är och shoppar så måste maken och jag ta en tur i några affärer som säljer mobiltelefoner, kameror och datorer...
Antar att mina hjärna är som en flerfilig motorväg: (Bild lånad från nätet)
Samtidigt vet jag att jag kan gå ut en heldag utan att vara uppkopplad. Varför är det då så viktigt att ständigt ha ett fönster till världen via en internetuppkoppling hemma? Varför måste man ha Facebook i mobilen, i IPoden och på datorn? Är någon därute egentligen intresserad av vad jag skriver i min status?
Samtidigt så exploderar användandet av sociala medier såsom Myspace, Facebook, Twitter eller Bilddagboken.. Hur klarade vi oss när vi var små och allt detta inte fanns? Hur kunde våra föräldrar få tag på oss? Idag så har ungdomarna svårt att hålla tiden trots att de har mobiltelefon med sig så att vi kan ringa och påminna dem. När jag var i tonåren och skulle ut så var det bara att bestämma en tid och var man inte där kom man inte hem! Så naturligtvis höll man tiden.

Samtidigt är teknikens underverk fantastiska ibland. När jag var i Genève i juni förra året och vårt första möte på ILO skulle äga rum så hade min webbkamera igång medan alla delegaterna kom på plats så att maken och hans kollega i Stockholm kunde följa med och titta ut över salen. Där satt jag och vred min lilla dator över salen så att någon flera tusentals kilometer därifrån kunde se hur det såg ut och få "känna" på atmosfären i FN-huset. En mäktig känsla och jättekul att få dela med sig av. Ett mycket nyttigt instrument, datorn och uppkopplingen, i det läget..
Men på toaletten? Nej, vi ska nog akta oss för det.. Någonstans ska man väl vara i fred?
Jag får nog ta och skärpa mig lite...

Gnällspik

Det är vad jag känner mig som och då är det inte roligt att skriva. Därför har min blogg vilat trots sportlov under v. 9.. Under det sportlovet jobbade jag hela 32 timmar - dvs 8 timmar mindre än en heltidsvecka för en anställd med semestertjänst. Trots att sportlovet egentligen är inarbetad tid... Jag gav mig sjutton på att jag skulle skriva ner varje minut jag tillbringade med att jobba... Rättade två årskurser i spanska, en i engelska och nationella prov i svenska (som bestod av 2 delar). Skrev omdömen för ca 100 elever...
Det innebar att jag hade två halvdagar "ledigt". Ska nu egentligen inte gnälla, jag fick ju sitta hemma och göra det i lugn och ro, samtidigt som jag njöt av att se solen utanför fönstret! Jag hann ju faktiskt ut och springa i den fantastiska solen på fredagen!
Ändå har jag haft det bra i jämförelse med den kollega som har två år 9 i svenska (dvs två klassuppsättningar av nationella prov att rätta) samt en liten grupp i engelska. Det blir mycket att rätta! Nationella proven är ju så speciella med sina rättningsmallar och bedömningar... Vi läser dessutom allas uppsatser för att ge eleverna en rättvis bedömning (så att inte undervisande lärare styrs av sina "förutfattade" meningar), något som är mycket positivt.
Nästa vecka kommer nationella proven i engelska att genomföras och då är det hör- och läsförståelse, uppsats och muntligt som ska rättas och bedömas igen. Dags att skriva omdömen för år 8, 7 och 6. I den ordningen... Samtidigt som jag ska ha utvecklingssamtal varje kväll.
Men varför gnälla? Jag har hälsan i behåll, orkar med mitt jobb, har underbara elever och goa kollegor. Kan det bli bättre? Dessutom har jag ett intressant jobb som utvecklar mig och ger mig lust att läsa mer och lära mer. Inte alls som Homer uttrycker det!
När dessutom kvällarna bjuder på denna fantastiska himmel så fattas mig inget:Det är som om solen desperat försöker tända eld på himlen i ett sista försök att hålla sig kvar en stund till.
Bara en liten stund innan detta ljuvliga bildspel på himlen så stod det två rådjur vid min fågelstuga som letade desperat efter fröer. Mitt hjärta blöder för dem just nu, men gu' nåde dem om de kommer och snor mina tulpaner i vår!!!
Varje dag hörs det dripp, dropp från taket och snön minskar i rekordfart. Jag drömmer redan om blommande julrosor, pärlhyacinth, scilla, krokusar och blåsippor...
Med tankar om vår styr jag stegen mot en välbehövd vila innan arbetsveckans sista dag.
Sov gott!

RUT skapar problem

Eftersom jag inte vill lägga ut samma inlägg här som på min andra blogg så länkar jag här till den: Genèveskolebloggen

1 mars 2010

Vårens första dag: borde det inte vara så? Vet inte hur det ser ut där Du befinner Dig men så här ser det ut hos mig:
Fåglarna fick mat tidigt i morse, jag har ju sportlov så efter att katterna fått sin frukost så var det dags för fåglarna (de var inte katternas frukost!). Fröer, talgbollar och jordnötter fanns på dagens meny för deras skull. Gulsparvarna tycker inte riktigt om när det snöar för de föredrar tydligen att äta från backen och allt är översnöat. Det var dock ok att äta från talgbollen längst ner på snöret som hamnade i markhöjd. En pilfink slog genast vakt i ingången till fågelstugan, rörde sig inte ur fläcken och tog endast ett frö då och då. Stod länge inne i köket och iaktog den, undrade om den var sjuk eftersom den inte rörde sig så mycket... Så här brukar det se ut nedanför fågelstugan, men idag är det tomt. I honungsrosen bakom min fina blå bänk sitter det ofta fåglar och äter sina frön eller spanar på matbordet..
Så här mycket snö är det vid den blå bänken. Den är vanligtvis full i fåglar men idag verkar det som om de inte tycker om vädret riktigt och vem håller inte med dem???? Den här stackaren kom vadandes i snön i jakt på något att äta. Det såg för roligt ut när han rätt som det var dök ner i mina spår och försvann helt ur synhåll.Gulsparven skuttade fram för att lättare ta sig till matbordet.. Korten är tyvärr tagna genom fönstret (i värmen i köket) så kvalitén är inte den bästa.
I fönstret sitter Smulan och funderar på om det inte ska bli vår snart. Hon har ingen lust att gå ut alls, öppnar man dörren så tittar hon ut och sedan ryggar hon snabbt tillbaka och springer in igen. Mitt knä har väl aldrig varit så populärt förut...
Nu vill vi har vår, både katterna och jag!