Plötsligt händer det!

Efter en lång arbetsdag, där jag har funderat om jag verkligen har rätt jobb, om jag gör rätt saker eller om jag borde byta jobb, så kommer jag hem och är rätt pepp ändå på att gå och träna. Trots allt ifrågasättande gällande mina kvalifikationer så har jag ju ändå lyckats med att äta en bra frukost (bovetegröt med bär, lite yoghurt med nyponpulver för ledvärken och en kopp kaffe), lunch utan allt för mycket av det där lilla extra som kan göra saker och ting så gott (det var ju i alla fall en väldigt god hemmagjord köttfärsbiff) och framför allt: jag lyckades hålla fingrarna borta ur knäcken som en väldigt vänlig kollega tog med till jobbet! Dessutom kom en annan kollega med det lockande erbjudandet om en liten tårtbit till kaffet, men även där så lyckades jag ställa min inre gottisgris i skamvrån för att den ens tilltalades av erbjudandet! Heja!

Så kommer jag då hem, ringer ett sista arbetssamtal medan jag byter om till träningspasset, skriver ner några sista anteckningar inför morgondagens möte och fyller sedan förväntansfullt vattenflaskan (som självklart bär jobbloggan) för att bege mig till gymmet.

Väl där så är det fler än jag som har insett att man faktiskt mår bättre när man väl har gjort ett sh'bam-pass, men till vår stora besvikelse så dyker ingen instruktör upp. Men inte deppa ihop, det finns ju en stor sal full av häftiga maskiner som kan få dig att upptäcka muskler du inte ens visste fanns.... 

Så jag ger inte upp, utan kör 10 min crosstrainer i väntan på att ett löpband ska bli ledigt. Äntligen ska min kropp få träna igen efter att inte ha gjort ett jota sedan måndagen före nyår! Upp på löpbandet och så kör vi!

Det är då det händer! Jag inser att jag är "kärring" med allt vad det innebär! Jag har blivit gammal och slapp! Hujedamej! Jag springer några steg till, känner efter lite, försöker hålla ihop min slappa kropp men känner att nej, jag ska nog gå lite innan det händer en alltför stor olycka! Ni som har råkat ut för detta vet vad jag syftar på, ni andra kan ju vara lyckigt ovetande ännu.... Jag kan ju bara säga: njut av ungdomen och en fast kropp, se till att den förblir fast och .... Kniiiiiiiip!! 

                                               

                                                         (bilden lånad från nätet)

      

I mitt huvud rör sig tankarna i ilfart, fast det borde vara mina ben som gör det! Har jag nu blivit helt förslappad, kommer jag aldrig att kunna träna mer?? Paniken ligger på lur, hur ska jag bete mig? Ska jag gå därifrån för säkerhets skull? Syns det ens? Så ser jag mig omkring i salen och ser flera kvinnor som verkar vara bra mycket äldre än mig... Kan de så kan väl jag? Bara för att jag inte har tränat sedan måndagen före nyår så kan jag väl inte ha blivit..........? Ja, ni vet, det där hemska ordet som jag inte vill ta i min mun än mindre skriva här! 

Så komemr den där berömda envisheten fram och jag tänker: nä nu dj-vlar! Inte är du gammal och inte är du ......! Vad gör det om hundra år? Kan ni inte simma alla här i salen så ta på er badpuffarna för nu ska här löpas!

En halvtimme senare går jag nöjd därifrån och inge i salen har behövt varken simma eller ens kliva i en pöl! Ha, släng dig i väggen, "kärring"!

      

                                             (ännu en bild lånad från nätet)