En vecka kvar

En vecka kvar innan ledigheten drar igång! Äntligen säger jag bara, det har varit en sådan lång och mörk höst. Konstigt egentligen, vi hade ju en helt underbar sommar, en lång varm höst till att börja med och vi hade ju, utöver det, en vecka i Marseille som var ljuvlig! Hur kan det då kännas som att det har varit en lång och mörk höst? Visst, endast två soltimmar i november gör ju sitt till. Vågar knappt tänka på hur det hade varit om sommaren hade innehållit enbart regn och ingen sol och värme eller om hela hösten hade varit regnig och kall? Är det åldern, månne? Det här med att man inte riktigt orkar med det tunga novembermörkret....

     

Jag ser verkligen fram mot att få tillbringa 2,5 vecka hemma, dvs landet! Det är fortfarande hemma för mig, även om jag mestadeles tillbringar min tid på annan ort. Trivs absolut i lägenheten också, men det blir lite långsamt att tillbringa en helg här, längtar till mitt kök där jag kan titta på fåglarna som rumsterar om vid fågelstugan eller mysa med katterna i lugn och ro. 

        

För att inte tala om hur ljuvligt det är att få tillbringa tid med de två små som ibland besöker oss och förgyller vår vardag. Hoppas på att få njuta av deras sällskap även under denna ledighet.

                                            

Pannkakor tycks vara vägen till framgång när det annars tjatas om kakor. Han ställer ändå snällt tillbaka kakburken när jag säger att det blir mat först, sedan kaka! Farmors hjärtegull!

Inför att julen står för dörren och många kommer att samlas i goda vänners lag eller i stora släktsammankomster så hoppas jag att inga barn ska behöva skämmas för att deras föräldrar dricker för mycket, säger saker de inte menar eller borde säga och att inget går överstyr så att bråk uppstår. Julen ska vara en tid av glädje för våra nära och kära, inte ytterligare en tid av oro för att något ska gå snett. 

GT's chefsredaktör Frida Boysen skrev så himla bra om denna årstid när så många samlas, släkten kommer på besök eller vänner som man inte har träffat på länge tittar förbi när de ändå besöker släkten. Hon skrev visserligen inte om för mycket sprit eller misshandel utan något annat lika viktigt. Hon beskrev hur tanklösa ord kan såra och skapa osäkerhet för all framtid. Hur människor ibland vräker ur sig saker utan att tänka sig för och utan att ta minsta hänsyn till hur mottagaren av dessa ord kommer att påverkas. I hennes fall handlar det om en kommentar om hennes överarmar. I mmitt fall handlade det om att jag skulle raka mina ben.... Jag var, precis som Frida, 14 år och fick höra att jag borde raka mina ben av en person som absolut inte borde fälla kommentarer om min kropp eller mitt utseende, utan borde istället ha fokuserat på att försöka vara en god förälder, den förälder jag aldrig hade under min uppväxt. Den kommentaren sitter fortfarande kvar och påminner mig om att jag måste raka mina håriga ben, för annars är jag inte kvinna! 

Låter kanske löjligt, men precis som Frida beskriver i sitt inlägg inför juletiden som kommer, så påverkade den kommentaren min syn på mig själv och på hur jag borde vara, det var något fel på mig eftersom jag inte hade lika fina, släta ben som andra flickor hade när de var 14 år. Så jag hoppas verkligen att alla tänker lite extra på vad de säger, om de nu måste kommentera någons utseende, så gör det utan att såra mottagaren av kommentaren. Ord sätter spår i själen för resten av livet oavsett om vi är starka eller inte.  

Jag passar på att skriva brev, för hand, till dem som jag inte kommer att träffa denna jul, men som jag gärna hade haft hos mig. Dett blir inte alltid som man har tänkt sig, men man kan alltid visa att man bryr sig genom att skriva några ord. Alla har ju inte viljan eller tillgången till en dator eller läsplatta, trots att det är 2014! ;-)