Det är svårt att veta var man befinner sig i livet när allt man trott på ifrågasätts. När man går igenom en livskris så drabbar det inte bara området som är affekterat utan hela ens vara. När man inte längre kan tro på det som har varit sant under en längre period ifrågasätter man allt: duger jag på jobbet? Som förälder? Som vän? Dotter? Styvdotter? Man är definitivt inte snäll mot sig själv när man analyserar varje del in i minsta detalj.
Jag vill tro, vill lita på, vill känna att det som framställs som sant faktiskt är det.. Men hur gör man det när tvivlet gnager i en, när sveket gång på gång kommer tillbaka till mig, påminner mig om hur det kändes att få reda på vad som pågick...
Tänk om det händer igen, trots alla försäkringar om att det aldrig kommer att ske..
Ord räcker inte... Behöver handling, behöver bevis... Bevis jag inte kan få, garantier ingen kan ge, varken jag själv eller någon annan.
Behöver få läka, behöver kärlek, omsorg, få känna att jag är nummer ett, the one and only... Behöver vara "snäll", trevlig, flörtig och lockande för att få det, men hur orkar man vara det när man mår så här???
Mitt i allt så längtar jag efter min son, min Maya och min trädgård... Kanske finns trösten där?
Oj, det är stora och svåra frågor det finns inom dig just nu! Hoppas du en dag finner lugn, vila och harmoni med dig själv, trots svek och besvikelser.
SvaraRaderaVarm kram /bea