Jag är så lycklig över att ha fått uppleva Geneveskolan under de helt underbara veckorna i början av sommaren, men samtidigt så smyger sig en känsla av förlust över mig, en sorg över att ha fått en tydlig insikt för hur världen ser ut runt omkring oss, vilka orättvisor det finns samtidigt som jag sörjer de människor som jag har lärt känna i tre veckor och som jag troligtvis aldrig mer kommer att träffa..
Jag har ju inte skrivit så mycket om det eftersom jag har en blogg där jag skriver om mitt fackliga engagemang och tankar kring det...
Dessa helt underbara människor som jag har fått äran att uppleva stora saker med i tre veckor har lämnat ett stort tomrum hos mig. Jag har ju turen att ha en av deltagarna boende ganska nära mig och vi har träffats och pratat om alla våra minnen. Vilken tur att det finns någon i närheten som man kan prata med precis alla upplevelser om, annars är det svårt att förklara hur det kändes för någon som inte har varit med. Det blir lite som att titta på nyheterna på tv och säga "fy, så hemskt", sedan kan man stänga av och det är inte mer med det. I Geneve träffade vi människor som är med om hemska saker dagligen i sina hemland, precis som på nyheterna och de kan inte stänga av på en knapp... Det är så svårt att förstå att det kan hända hemska saker i vår värld i "modern" tid när man sitter här hemma och undrar över vad man ska ha till middag och att det faktiskt är sista semesterveckan...
Usch, det här vart ett deppigt inlägg, men idag av någon anledning så känns det lite extra tungt och saknaden är större än den har varit.
Får nog ta en vända ut i trädgården så att det känns bättre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar