Vissa dagar funderar man mer än andra och ofta kommer man fram till olika slutsatser även om man ofta funderar på samma sak. Den sista tiden har jag ofta funderat på vad det är som gör att det blir så mycket känsligare om man skäller på det egna barnet eller ett styvbarn. Känsligheten ligger ju ofta i betraktaren eller mottagarens ögon.
Om jag kommer hem från jobbet efter att ha arbetat en hel dag och finner en riktig "mess" i köket, dvs diskbänken full med disk, så blir jag så klart upprörd eftersom jag inte lämnade köket på detta vis på morgonen. Som jag lämnar köket på morgonen, så vill jag finna det när jag kommer hem.
Idag kommer jag hem och hittar denna röra varpå jag naturligtvis ifrågasätter detta med den skyldige ifråga... Denne svarar surt att jag aldrig är positiv till någonting som har med honom att göra... Varpå mitt svar blir att det är svårt att vara positiv när man hittar en riktig svinstia efter någon som har varit hemma hela dagen.. *suck*
Till saken hör att den "skyldige" inte har varit hos oss på länge utan har bott hos sin mamma. Han kom tillbaka igår kväll och helt omedveten om någon annan än sig själv så sätter han igång med att spela musik kl. 23.00 när vi som ska gå upp kl. 05.15 har gått och lagt oss. Två gånger sägs det till och förklaras att vi ska jobba imorgon.. Då hämtar han istället gitarren och börjar spela i hallen istället för på sitt rum... Vid det laget är jag så arg att det är stört omöjligt för mig att somna och det i sin tur gör mig inte så positiv idag.
Hade det varit min son hade han blivit lika sur när jag hade skällt ut honom (oftast mycket mer högljutt dessutom), men det hade inte kommit saker som: "du är aldrig positiv mot mig" och hotet om att dra till sin mamma hade inte legat i luften.
Summa sumarum: avkommor blir lika sura oavsett, men upplever styvföräldern som "djävligare" (ursäkta min dåliga franska)....
DET ENDA JAG VILL ÄR ATT KOMMA HEM TILL LUGN OCH RO OCH INTE TILL EN SVINSTIA OCH SURA MINER!!
Så, det är fredagskväll, jag sitter på ett köpcentrum och skriver av mig på bloggen... Maken ringer på mobilen och undrar var jag är men jag orkar inte förklara... Bådar det gott inför helgen? Nja, men sådant kan ju ändra sig snabbt...
Känner jag för att åka hem och vara social och "ställa upp"? Nej!!! Fast jag vet att snart kommer det dåliga samvetet att infinna sig och då vänder jag kosan hemåt lite skamset...
Hoppas att ni därute inte har sura tonåringar hemma som fortfarande har sommarlov!
Ja, jag förstår dig, inte är det alltid lätt med "uppnosiga" ungdomar i huset som BARA kräver passning och lever SITT eget liv.
SvaraRaderaHoppas kvällen blir någorlunda hyfsad ändå! /Bea
Det är inte skoj. Hur det är när de inte är ens egna har jag ju svårare att sätta mig in i även om jag hör på mina vänner i samma situation att det är jobbigt. Men respekt för de andra som bor under samma tak är väl det minsta man kan förvänta sig oavsett om de är mina, dina eller våra barn! Det enda råd jag kan ge är; Ta inte åt dig! Det är väl oftast det fel vi vuxna gör. Du har rätt och samma regelr måste gälla för alla när man bor tillsammans. Jodå, jag har en suris (20-åring)även jag och hon är min egen. Sägen man något som kan tolkas negativt då tycker hon att jag börjar bråka!? Om så det är att man ber henne plocka undan något efter sig. Håll ut och ta inte åt dig. Jag vet att de blir ganska goa sedan de mognat till sig / styrkekram och hoppp om en skön helg, gittan
SvaraRadera